I vår (i synnerhet sporadiska) serie om ursprungen till moderna namn på olika länder, följer här en liten genomgång av de länder där man idag talar romanska språk, det vill säga länder som fortsätter det romerska språkliga arvet.
Italien – För att börja med det mest väsentliga så användes Italia som geografiskt namn i första hand inte av romarna själva, utan av övriga folkgrupper på halvön som namn på det egna området. Enligt en legend går namnet tillbaka på ordet viteliú ”kalv” (jmfr. ital. vitello ”kalvkött”). Det hela handlar om den gången då guden Herkules drev sin boskapshjord på bete genom Italien. En av kalvarna i hopen smet då iväg, och när Herkules hann ikapp den befann de sig på helt okänt område (man får anta att kalven sprang rejält snabbt och fort). Herkules mötte ett par människor, som talade ett för honom besynnerligt språk, och när han försökte fråga dem var han var någonstans sa de bara viteliú – antaligen för att de hittat kalven och undrade om den var hans.
Hur det nu än var kom namnet att fastna, och enligt det grekiske geografikern Antiocus av Syrakusa, som levde och verkade vid slutet av 400-talet f.Kr., användes det först om området Bruttium, på stövelspetsen (i dagens Kalabrien). Men som med så många andra namn kom även denna term att med tiden användas om ett allt större område. Under sista århundradet f.Kr., när Rom slets av inbördes stridigheter åt alla de håll, bildade flertalet folkgrupper i de centrala och södra delarna av halvön en allians och tog till vapen mot staden, och etablerade då en egen stat, som de kallade just Italia, med en egen huvudstad. De slog till och med egna mynt, och tanken var helt klart att skapa en motsättning, eller i varje fall ett alternativ, till det framväxande romerska imperiet. Upproret slogs ned, men namnet överlevde, och från kejsar Augustus och framåt kom namnet Italia att användas om landet Italien, på ungefär det sätt vi använder det idag.
Spanien – Det latinska namnet på den romerska provinsen var Hispania, av tvetydigt ursprung. Å den enda sedan kan det tänkas vara en variant av grekiskans Ἑσπερία ”västlig, där solen går ned”. Å den andra sidan kan det röra sig om ett puniskt ord, ispanihad ”landet vid kanten”. Båda etymologierna syftar åt att den iberiska halvön ju ligger längst västerut i Europa.
Portugal – Uppkallat efter landets andra största stad, på latin kallad Portus Cale, tolkat som ”vacker hamn”. Det latinska ordet portus betyder ”hamn”, och Cale kan komma från grekiskans κἀλλος, som betyder ”vacker” (de första resenärer österifrån som slog sig ned i området var grekerna). På samma gång kan det också röra sig om namnet på ett folkslag, castrofolket, samma folk som givit upphov till callaeci eller gallaeci, som senare även bebodde och gav namn åt den romerska provinsen Gallicien, i norra delen av den iberiska halvön.
Rumänien – Förvånande för somliga, kanske, är att Rumänien är det landsnamn som mest direkt fortsätter den romerska tendensen. Namnet, på rumänska România, är en direkt fortsättning på latinets Romanus ”romersk (medborgare)”. Området Rumänien var nämligen en romersk provins, då kallad Dacien, som lades under romerskt herravälde av kejsar Domitianus (år 81 e.Kr.).
Frankrike – slutligen, kommer av det latinska namnet Francia ”frankernas land”. Frankerna var en germansk stam i norra Gallien, och som så många andra landsnamn kan även detta tolkas på olika vis. Det kan antingen gå tillbaka på ett förgermanskt ord *frankon, som ska ha betytt ”spjut” eller ”lans”, men det kan också röra sig om ett ord med betydelsen ”fri” (i motsats till ”slav”).
