Skräckens skräck

Som många säkert redan är medvetna om förekommer en uppsjö lånord från de klassiska språken i våra moderna språk idag. Olle skriver om åtskilliga i sina böcker, och i Latinska Ord berättar jag om ett par latinska ord som gjort intåg i vår moderna svenska. Ibland händer det dock att ord eller delar av ord lösgör sig från sina rötter och får ett eget liv, och blir produktiva delar av ett nytt språk. Med ”produktiv” menas här att ett ord eller en ordändelse kan sättas ihop med andra ord, och skapa nya betydelser.

Z30.1Phobos

Phobus, rädslans gud. Greko-romersk mosaik från Halikarnassos (c. 400 e.Kr). British Museum

Ett grekiskt ord som vi idag ser lite överallt är ledet φοβία ”rädsla, panik” (Sv. fobi). Detta grekiskaordled kan sättas ihop med en lång rad ord för att ange specifika rädslor för endera saken. Till största delen handlar det om klassiska grekiska sammansättningar, som agorafobi, ”torgskräck” (jfr. grekiskans ἀγορά ”torg”), eller araknefobi, ”rädsla för spindlar” (gr. ἀράχνη, ”spindel”). En lista över fler fobier hittas här.

Huvudpoängen när man talar om fobier är att en person känner en så pass påtaglig rädsla att hon eller han blir handlingsförlamad eller grips av panik. Det är också mycket vanligt att en person som lider av en fobi undviker vissa situationer på grund av rädslan att stöta på det som utlöser rädslan. Vilken fobi man nu än talar om kan de oftast förklaras i termer av ärftlighet, eller biologiska eller psykologiska mekanismer, och klassas ofta som ångestsyndrom, tillsammans med posttraumatiska stressyndrom eller tvångssyndrom. Det finns också åtskilliga väl utvecklade metoder för att behandla eller bota olika fobier, på psykologiskt eller medicinsk väg.

I vardagligt tal går det också utmärkt att hänga det grekiska ordledet på vilket ord som helst för att beteckna en särskilt stark rädsla. En som är rädd för att åka karuseller kan mycket väl tala om sin ”karusellfobi”, och en person som ogillar skräckfilmer kan lätt kalla det för ”Hitchkockfobi”.

Det intressanta är här att det grekisk ordledet kommit att användas i överförd betydelse, för att mer ”moderna” fobier. Två av de idag mer vanligt förekommande sammansättningarna är:

  • xenofobi, ”rädsla eller hat för det främmande”, bygger på det grekiska ordet ξένος, ”främling”. Ordet omnämns för första gången i en ordbok 1906 (Noveau Larousse Illustré), och tillskrivs fransmannen Anatole France (1901).
  • homofobi, ”rädsla för homosexuella”, ett uttryck som myntades på 1960-talet av George Weinberg.

Samtliga dessa sammansättningar med överförd betydelse är relativt nya företeelser, och rädslan som beskrivs är av en väldigt annan karaktär. I fråga om agorafobi och liknande fobier är det fråga om icke-rationella rädslor, som ibland kan förklaras på medicinsk väg. Det har t.ex. nyligen bevisats att personer som lider av social fobi producerar för mycket serotonin, vilket är den utlösande faktorn bakom ångesten.

När det gäller hur ordledet –fobi används i överförd betydelser handlar det ofta mer om aktiva val, att en person av olika anledningar fattar ett eget beslut att ogilla någonting. Det kan också röra sig om resultatet av en traumatisk händelse, eller som en sorts sjukdom (OBS! mycket omdebatterat). Rädslan blir också ofta så påtaglig att den tar sig uttryck som rent hat. Utmärkande är också att både homofobi och xenofobi används som benämningar på en annan part, som deskriptiva epitet. Det är också i sådana sammanhang vi ser det grekiska avledningsmorfemet -φοβος ”en som är rädd (för någonting)”, på svenska -fob, som i xenofob, homofob, islamofob osv.

Ordledet –fobi har alltså gjort en mycket påtaglig resa, från en ursprunglig betydelse ”rädsla, panik”, och någonting en person passivt lider av, till något som mer kan beskrivas i termer av ett aktivt ”hat”, som driver en person att agera utåt, ofta nog för att jaga bort det som framkallar känslan.

När det gäller att förklara denna förändring i fråga om hur ordet används tror jag att vi kan komma rätt långt genom att se till vad jag tror är den äldsta nysammansättningen med ledet ”-fobi”, nämligen oikofobi (jfr. grekiskans οϊκος ”hem”). Den här sammansättningen skapades av den brittiske poeten och essäisten Robert Southey så tidigt som 1808, och syftar på längtan, enligt Southey specifik för britterna, att lämna hemmet och bege sig ut på resa. Det är med andra ord en synonym för det tyska ”Wanderlust”, ett ord som ju uttrycker en positiv känsla, medan oikofobi pekar på det den resande vänder sig ifrån, nämligen hemmet. Enligt Southey kan detta närmast beskrivas som en ”avsky” gentemot hemmet (ofta inkluderande en markerad ovilja att ta över släktgodset).

Från oikofobi i betydelsen ”rädsla eller avsky för hemmet” är steget inte långt att använda ledet -fobi som ”medvetet ogillande av [X]”.

På 2000-talet har ordet oikofobi kommit att leva upp på nytt i karaktäriseringen av bland annat vänsteraktivister.

 

 

Categories: Karin W. Tikkanen, Spaningar | Tags: , | Leave a comment

Litteraturens varierande väsen

”Det är med litteratur som med kärlek, det finns tillfällen då man häpnar över vad andra väljer”, sade enligt uppgift den franske författaren André Maurois (1885-1967).

books-683897_1280

Just nu pågår för fullt Bokmässan i Göteborg, och åtskilliga medlemmar i Sveriges blandade kulturelit har sökt sig hit på olika vägar genom landet (det snöpliga spårfelet utanför Jonsered till trots).

På mässan samlas människor som på ett eller annat sätt arbetar med litteratur, från förlagshåll, redaktionshåll och från författarhåll, och därtill hela den blandade publiken som fascineras av och inmundigar litteratur, i alla de olika former som finns.

Ordet litteratur kommer från latinets litteratura (som också kan skrivas literatura), och är en avledning av ordet för ”bokstav” eller ”skrivtecken”, littera (som även kan skrivas litera). En bokstav för sig gör ingen bestseller, men däremot kan flera bokstäver tillsammans, litterae (eller literae), skapa någonting större.

Det latinska ordet litteratura kan användas dels om skriften som sådan, det vill säga det systematiserade bruket av bokstäver, men också om den lärdom man inhämtar genom att läsa, och det är i den senare användningen vi möter ordet i den sena medeltidslitteraturen (stadigt belagt från mitten av 1400-talet, enstaka gånger dessförinnan).

På engelska används ordet från 1600-talet och framåt alltmer om kollektiva företeelser:

  • ‘writers or authors collectively’ (1680)
  • ‘works of fiction considered collectively’ (a1740)
  • ‘(a body of) non-fictional books and writings published on a particular subject’ (1758)

(källa: oed.com)

Under 1800-talet får ordet den vidare betydelse som vi idag lägger i ordet: ‘the whole of the writing on a particular subject’ (1860), samt det mer allmänna ‘printed matter generally’ (1895) (källa: etymonline.com).

På svenska ligger vi delvis lite före och delvis lite efter vad gäller den semantiska innebörden i ordet litteratur

  • sammanfattande, om ett språks skrifttecken, skrift (1686) ()
  • sammanfattande, om de skrivna l. tryckta kulturalstren, under en viss tid l. epok l. hos mänskligheten över huvud taget (1751)
  • boksynthet; lärdom (1798) ()
  • om de tryckta skrifter som användts för viss framställning (1820)
  • om ngn författares produktion (1846) ()

(källa: SAOB, sammanfattat och förkortat)

Samtliga dessa olika funktioner av ordet återfinns på Bokmässan idag: författare med sina böcker, på olika teman och indelade i olika genrer, ofta i stor omfattning.

 

En kort kommentar om stavningen, slutligen. 
Latinets två sätt att stava på går tillbaka på hur man uppfattar och uttalar i-vokalen i ordet, som kort eller lång. Det ursprungligen korrekta är litt-, med kort vokal, men stavningen förblir lite svävande genom hela den latinska litteraturhistorien. Det här har gett upphov till de varierade skrivsätten på dagens romanska språk: fr. littératuresp. literatura, ital. letteratura. Liknande stavningsvariationer förekommer också på de germanska språken, lite beroende på vilket språk man lånat in ordet från: eng. literature, nederl. literatuur, dansk. litteratur.

På svenska skrev vi tidigare ’literatur’, men sedan 1700-talet är den normerade stavningen –tt-. På tyska har man istället gjort tvärtom, och skriver idag Literatur, jämfört med 1500-talets stavning ’Litteratur’.

Categories: Uncategorized | Leave a comment

Settembre, andiamo! È tempo di migrare

Enligt den gamla romerska kalendern räknar vi nu den sjunde månaden, september (av septem ”sju”). De flesta läsare känner säkert redan till att romarna till att börja med endast räknade tio månader på året, från mars till december.  De fyra sista månaderna i vår kalender är helt enkelt uppkallade efter sina positioner i den gamla romerska listan; oktober var i detta system den åttonde månaden (octo ’åtta’), november den nionde (novem ’nio’) och december den tionde (decem ’tio’). I upprinnelsen hörde också juli och augusti till det här systemet, och hette länge Quintilis och Sextilis, eftersom de var den femte (quinque ‘fem’) respektive sjätte (sex ‘sex’) månaden i den gamla listan.

Övriga månader var uppkallade efter olika romerska gudar: Mars var krigsguden, Aprilis kan ha varit ett tillnamn på gudinnan Venus, Maia var växtlighetens och fruktbarhetens gudinna och Juno var den högsta gudinnan i Rom, gift med överguden Jupiter. 

När de två vintermånaderna lades till kom de på sista plats i almanackan, som månad nummer elva och tolv, uppkallade efter Janus, dörrarnas och alla ingångars gudom (efter ianus ’port’), samt den reningsriten som ägde rum i februari månad (februare betyder ’rena’). Enligt traditionen var det kung Numa Pompilius, Roms andre kung, som omkring år 731 f.Kr. räknade om de dagar på året som dittills inte tillhört någon månad, och tillsammans med andra justeringar i månadsräkningen gav detta en kalender med tolv månader, av lite olika längd. Det var först senare som allting gjordes om så att årets första dag blev 1 januari istället för 1 mars.

Under årens lopp gjordes ett antal försök att döpa om ett par av ”siffermånaderna”. Quintilis och Sextilis fick med tiden namn efter Julius Caesar, enligt ett senatsbeslut år 44 f.Kr., och hans efterträdare Augustus, med beslut år 8 f.Kr.

Åtminstone två försök har gjort att döpa om september till någonting annat. Om Caligula hade fått som han velat hade vi nu skrivit germanicus – men Caligulas försök att uppkalla september efter fadern slog inte helt rot som han hade önskat. Under kejsar Antoninus Pius regeringsperiod föreslog den romerska senaten att döpa om september månad till antoninus, och november skulle i samma veva kallas faustina, efter kejsarinnan Faustina. Antoninus Pius tackade dock värdigt nej.

Rubriken är de inledande orden i dikten ‘I Pastori’ (”Herdarna”) av Gabriele D’Annunzio. Dikten börjar ”September! Låt oss vandra! Det är tid att röra sig…” och berättar om hur herdarna bryter upp med sina hjordar från sommarbetet uppe i bergen och rör sig ned genom dalarna mot Adriatiska havet.

Categories: Karin W. Tikkanen, Latinska ord | Leave a comment

Strunt och trams

Det kom en mailfråga från U., min stadigaste leverantör av klurigheter, som fick mig att se närmare på ett fantastiskt men i princip bortglömt ord på vårt svenska modersmål: lappri.

Mailfrågan bestod egentligen av en hel mening:

”Ryttmästare Kärberg är ifrån hans furstliga nåd med passlig gunst för lutter lappri.”

Kontexten är ett brev från Johan Ekeblad, som skrev brev om livet och hovet på drottning Kristinas tid, utgivna av Svenska Akademien i serien Svenska Klassiker. Brevet i fråga är daterat till 8/12 1652, men språket är ändå nästintill förståeligt med våra ögon sett.

Utgåvans redaktör, Sture Allén, har försett brevet med ett antal förklarande noter, och bland annat förklaras ordet passlig som ‘ringa’. Däremot ges ingen förklaring till de avslutande två ordet, lutter lappri, vilket blev upprinnelsen till U.s fråga till mig. Båda orden har fungerat som mer eller mindre inhemska svenska ord, men är idag mer eller mindre helt bortglömda.

Lutter, till att börja med, betyder ‘ren, oblandad’, ‘ingenting annat än’, och så vidare. Ordet tycks ha en främst germansk bakgrund, men SAOB nämner i varje fall gr. κλύζειν ‘rensa, spola’ som möjligt parallell.

Ordet lappri, däremot, har flera olika användningsområden. SAOB nämner fem olika huvudbetydelser:

  1. lagning, reparation (fsv. lappari ‘lagning, reparation’, jfr. ‘lapp’)
  2. fusk
  3. bedrägeri
  4. trolleri, trolldom
  5. sak av ringa nytta eller värde

Av dessa fem olika användningar tänker jag spontant att Johan Ekeblad troligtvis menade den sista, och att lutter lappri väl ska förstås ung. ”rena tramset”.

I SAOBS lista markeras de fyra översta betydelserna med ett ”()”, dvs. att ordet intel längre används på det sättet, medan ”sak av ringa nytta eller värde” fortfarande anges som aktuell.

 

 

Punkt 5. delas i sin tur upp i ett antal underkategorier, a) till g), där endast den sista anges som levande språkbruk:

g) övergående i bet. av ett slags interj. för att uttrycka den talandes förakt för det varom det är fråga: strunt, prat. Å lappri, å strunt. VDAkt. 1695nr 335 (1694). Hvad angår penningarna, lapperi, ther om skal man intet mera tala. ÖSTERLING Ter. 2: 255 (1700). Åh lappri, tänk icke så. ALMQVIST AmH 2: 12 (1840). ÖSTERGREN 1931. jfr () Nå, han är icke hemma? lika lappri. Jag går in ändå. […]

SAOB har ju utkommit i åtskilliga band, vid olika tidpunkter sedan starten 1898. Band 15, Kram till Leuterera, utkom 1939, och det är väl bekant att den digitala versionen inte fullt uppdaterats sedan dess. Sedan denna utgåva har lappri fört en mer och mer tynande tillvaro, och av det jag kan hitta är det bara betydelsen g) ovan som alls förekommer idag.

En sökning i KORP (spraakbanken.gu.se) ger bara 92 träffar i den moderna korpussamlingen, inräknat August Strindbergs produktion, tidningstexter, bloggtexter och skönlitteratur. DNs digitala arkiv ger vid handen 58 träffar, från 1991 fram till 2010. På SvD.se får man 14 träffar, i tidsspannet 2003-2014.

Gör man en enkel google-sökning finner man, förutom en lång rad sidor med synonymer och liknande, bara att fåtal mer hårda referenser. Historienörden Lady Katherine berättar att lappri var Karl XII:s favoritord, och man hittar också en referens till Maria Teresa av Neapel och Sicilien (1772-1807), och en svensk översättning av kejsarinnans dagböcker: ”Därtill beskylles hon för att blott intressera sig för rent lappri och att uteslutande vilja sällskapa med sina lektriser.”

Vidare finner man ett musikverk, Lappri (1972), av Torbjörn Lundquist, samt boken med samma namn, utgiven 1984, av Maria-Pia Boethius.

Den som kan sin barnprogramshistoria kanske kommer ihåg ledmotivet till TV-serien Trasdockorna, en brittisk TV-serie (”The Raggy Dolls”) som kom till Sverige 1987:

[…] Är din näsa sned
eller armen ur led
och din tå är gul och blå
”lappri” säger trasdockan
Du är lika bra ändå

Fast trasiga
och knasiga!
Vi sjunger vår refräng
Lite trasiga
och knasiga!
É vårt trasdocksgäng

Vem som än översatte texten till ledmotivet måste ha haft lite av ett folkbildande fokus, eftersom ordet lappri fogades in i en av verserna. Den engelska originaltexten har nämligen inte med något enskilt ord som kan översättas på så sätt, även om det är innebörden av sången som helhet.

Bloggen Glömda Ord lyfte fram ordet, men fick inte en enda kommentar från läsare som börjat använda det på nytt. Kan vi bryta denna nedåtgående trend, månntro? Går det att återkalla ord från de döda? Lappri!

Categories: Uncategorized | 1 Comment

Min stora ambition är att hellre dö av utmattning än av uttråkning (T. Carlyle)

Vi fortsätter på temat ”Nu börjar hösten, nu börjar jag om på nytt…” Inför skolstart och semesterslut och den allmänna migrationen från sandstranden in till staden grips åtskilliga av oss av höga målsättningar och föreställningar om att ”göra om, och göra bättre”. Det är med andra ord hög tid att titta på begreppet ”ambition”.

Att vara ambitiös handlar enligt SAOB om att sträva ”efter ära o. anseende”.

Det latinska substantivet ambitio kommer av verbet ambīre, med den neutrala betydelsen ”gå omkring”. Ambitio hade alltså ursprungligen ingenting med ära eller ärelystnad i sig att göra, utan denna användning är av något senare datum, och kommer av sedvänjan att ämbetsmän och liknande vandrade omkring i sina respektive valkretsar och gjorde framtida röstare sin kur, i jakt på säkra röster inför kommande val. I förlängningen betydde detta att någon som går omkring och jagar röster, även jagar erkännande och höga poster, och därmed också ära.

Ordet är sammansatt av förledet ambo- och verbet ire ”att gå”, och i sammanhanget är det förledet ambo som blir riktigt intressant. Ambo kan fungera som både preposition, verbalt förled och adjektiv, och betyder i runda slängar ”på båda sidor; åt båda håll”. När det står som adjektiv kan det kongruensböjas med sitt styrande ord, t.ex.

  • Ambās mānūs lavit: ”han tvättade båda händerna” (manus, -us ”hand” är ett feminint ord, jfr. italienskans la mano)

På samma gång är ambo smått exceptionellt eftersom böjningen bevarar den gamla, latinska dualisböjningen, dvs. en ordform som specifikt anger att någonting förekommer i tvåtal. Denna böjning är bäst bevarad i latinets ord för ”två”, som böjs duo, duae, duo (mask., fem., neutrum).

Förledet amb- hittar vi även i vårt moderna ord ambulans. Detta ord kommer från det latinska verbet ambulare, som också betyder ”gå omkring’. Den exakta etymologin är dock lite oklar; det kan antingen röra sig om en diminutiv till ambire, men det kan också klassas som en sammansättning av am– och roten till verbet venio ”jag går, jag kommer” (på grekiska βαίνω).

En ambulerande försäljare följer i varje fall oftast någon form av i förväg uttänkt rörelseschema, en somnambulist rör sig oftast mellan sin egen säng och en annan punkt i hemmet (somnus betyder ’sömn’, och en somnambulist är sålunda en som går omkring i sömnen) En funambulist, slutligen, rör sig fram och tillbaka över en uppspänd lina (funis betyder ’rep’, och vi har alltså att göra med en lindansare).

Först ut med ambulanser var spanjorerna år 1487 i samband med återerövringen av den iberiska halvön från araberna, och man hade då kärror som körde ut efter avslutat slag för att hämta upp skadade för transport till fältsjukhusen. Dessa körde alltså fram och tillbaka mellan fältsjukhusen och slagfältet.

Bakom de mer ”moderna” ambulanser stod Napoleons överläkare i fält, Dominique Jean Larrey (1766–1842), som inrättade ambulances volantes ’flygande ambulanser’, vilka körde i ilsträck mellan fronten och fältsjukhusen även under pågående bombardemang.

Skillnaden mellan ambire och ambulare kan tyckas mycket liten, men där ambulare handlar om att röra sig hit och dit, vare sig något planlöst eller i enlighet med någon form av angivet mönster, har ambire den ytterligare innebörden ”omge sig på alla sidor (med någonting)”. Idag använder vi ordet ambition i bemärkelsen ”tydligt mål eller strävan”, men ambition handlar ju även om att vi gärna får någon form av bekräftelse från vår omgivning, ett erkännande när vi har nått vår mål, och uppmuntran utmed vägen.

 

Categories: Karin W. Tikkanen, Latinska ord | Leave a comment

Jag tycker om att lära mig men inte alltid att bli undervisad. (W. Churchill)

Vi skriver augusti månad. Skolor och förskolor runtom i landet drar igång igen, och om knappt en månad slår universiteten upp sina portar. Med andra ord är det hög tid att reflektera över ordet ”skola”, och vad lärdomar vi kan dra av detta ord.

Reddit-användaren KimChinhTri har satt ihop en översiktlig karta som visar de etymologiska rötterna till ordet ”skola” på flertalet europeiska språk. Som synes använder majoriteten av språk ord som stammar från latinets schola, i sig från grekiskans σχολή (skholē). Det är lite svårt att urskilja, men kartan har två olika gröna nyanser – en för språk som tagit in ordet från latinet, och en annan för det moderna grekiska ordet.

View post on imgur.com

Det grekiska ordet σχολή (skholē) handlade, intressants nog, till en börja inte alls om utbildning eller lärande, utan snarare om ledighet och avkoppling. Uttrycket σχολὴν ἄγειν (’att göra/utöva σχολή’) betyder ”att vara ledig” men kan också utläsas ”att vara tyst”. Det är först i sekundär betydelse som man kan tänkas använda sin ledighet till att göra någonting särskilt, som exempelvis samtal eller njutningsfyllt läsande.

När ordet dyker upp på latin, som schola, används det på samma sätt som i Grekland, om ”ledighet som används till lärande”, som hos t.ex Cicero, där han beskriver hur det kom sig att han skrev ner de samtal han förde med vänner i lantvillan i Tusculum, vilka resulterade i böckerna Tusculanae disputationes:

Itaque dierum quinque scholas, ut Graeci appellant, in totidem libros contuli (Cic. Tusc. 1.8)

”Sålunda samlade jag ihop [samtalen] under fem dagars schola, som grekerna säger, i bokform.”

Det ska kanske poängteras att ledighet i den antika världen var en bristvara, och att endast överklassen hade tid och möjlighet att läsa för sin egen njutnings skull. De första regelrätta skolorna inrättades på 400-talet f.Kr. i Athen, och omkring ett sekel senare i Rom, och där gick endast överklassens unga män. Flickor och unga kvinnor ur samma samhällsklass kunde ibland få skolning i hemmet, men eftersom de förväntades gifta sig och skaffa familj vid ungefär 13 års ålder hände det sällan att de fick tillgång till högre utbildning.

Det var först under senantiken och tidig medeltid som skolgång blev någonting som andra samhällsskift fick tillgång till, först i form av kloster- och katedralskolor vars främsta uppgift var att utbilda nya präster, men som med tiden kom att slå upp portarna för kunskapshungriga med andra intressen än teologi. Som oftast händer när ett mer eller mindre nytt koncept gör intåg i en ny kulturell sfär, återanvänds det ursprungliga ordet för fenomenet på de nya språk som tillägnar sig denna vana. I fråga om finskan är koulu ett lånord från svenskan, inte för att man i Finland inte kunde läsa innan det svenska inflytandet inleddes på 1200-talet, utan för att finskan i allmänhet betecknas som ett språk som är mycket benäget att låna in ord utifrån.

Ser man till kartan igen kan vi också reflektera över det turkiska ordet ”okul”, som också det speglar den latinska stammen, någonting jag nämnde i min krönika från Turkiet. Det inledande o-et gör ju att ordet låter lite lustigt i våra svenska öron, men det rör sig helt enkelt om ett låneord från det franska école, vilket mats andersson också  kommenterade på min ursprungliga post.

Att man på turkiska alltså säger okul är ett direkt resultat av den språkpolitik som fördes av Turkiska Språkrådet (TDK) efter grundandet av den turkiska republiken 1932. Ett av målen med denna språkpolitik var att lägga grunden för en språkreform som skulle ersätta låneord med arabiskt eller persiskt ursprung med ”turkiska” motsvarigheter. På ottomansk turkiska är ordet för ”skola” mektep, ett gammalt lånord från arabiskan, vilket alltså skulle ersättas enligt denna språkpolitik. Att man instället införde okul kan vid första anblicken se ut som ett direkt lån från franskan, men i själva verket är det frågan om en mycket medveten så kallad ”fonosemantisk anpassning” (PSM, för phono-semantic matchning).

Med  phono-semantic matchning menas lånord som ”kamoufleras” på så vis att det både fonologiskt och semantiskt stämmer överens med ett redan existerande ord på målspråket. Det franska ordet école ligger till grund för lånet, men eftersom den av Kemal Atatürk inrättade språkpolitiken förbjöd redan utländska ord stärktes detta lån av det faktum att det inhemska turkiska ordet för ”läsa” är oku-:

okumak ‘att läsa, studera’

okuma ‘läsning’

okur ‘läsare’

I samband med 1932 års språkpolitik var det åtskilliga ord på turkiska som förändrades, men okul rankar uppenbarligen bland de mer kända fallen av tydlig PSM.

Det bulgariska ordet učílište speglar den stam som förekommer på åtskilliga slaviska språk (jfr. ryskans учи́лище učílišče, vid sidan av det mer utbredda школа škola) – men precis var det kommer ifrån måste jag få återkomma till, då Google inte köper mina försök att hitta ett bulgariskt etymologiskt lexikon online.

Categories: Karin W. Tikkanen, Latinska ord, Spaningar | Leave a comment

Den svartaste av sjukdomar

Efter att ha grunnat på det ”svenska” i talesättet om skadeglädje, tänkte jag här vandra vidare bland de ord vi ibland upplever som särskilt nationella för vår kultur.
På svenska har vi två till innebörden snarlika ord, som båda uttrycker känslan att vilja ha någonting som någon annan besitter: avundsjuka och svartsjuka. De båda orden skiljer sig dock åt i fråga om aspekter av känslan, och kan inte användas som rena synonymer.

Avundsjuka handlar om att konkret vilja ha en annan persons konkreta ägodelar, framgång eller, lite mer abstrakt, berömmelse och ära.
Svartsjuka är att antingen vilja ha en annan persons älskade för egen räkning, eller att misstänka att den man själv älskar eller är i ett förhållande med, älskar någon annan.

Intressant nog betecknar båda orden en ”sjuka”, dvs. känslan beskrivs som någonting som ligger utanför ens egen kontroll, även om avundsjuka även kan skrivas kort, som ”avund”. En viktig skillnad finns dock i hur ”sjukan” föreställs uppkomma: avunden triggas av att konkret se någon annan äga eller ha någonting, medan svartsjukan kan stamma ur en ren misstanke om att någonting sker, en misstanke som inte heller behöver bekräftas för att känslan, ”sjukdomen”, ska slå rot och få kraft.

I översättningen till exempelvis engelska råkar man ut för det intressanta att båda orden kan översättas med ett och samma, engelskans jealousy. Flera andra moderna språk har ord som stammar från samma grund, senlatinets zēlōsus, ytterst från det grekiska ζῆλος. I dessa ord sammansmälter alltså de två svenska känslorna, sammanfattat på följande sätt av Oxford English Dictionary:

4. Troubled by the belief, suspicion, or fear that the good which one desires to gain or keep for oneself has been or may be diverted to another; resentful towards another on account of known or suspected rivalry:

a. in love or affection, esp. in sexual love: Apprehensive of being displaced in the love or good-will of some one; distrustful of the faithfulness of wife, husband, or lover. Const. of, arch. over (the beloved person, or the suspected rival); also of (the attentions of another, etc.).
[…]
b. in respect of success or advantage: Apprehensive of losing some desired benefit through the rivalry of another; feeling ill-will towards another on account of some advantage or superiority which he possesses or may possess; grudging, envious.

Hur kommer det sig då att vi på svenska har två olika ord för vad som på de flesta andra språk uppfattas som enad känsla – en önskan att för egen del ha någonting, konkret eller abstrakt som någon annan besitter?

Den svenska avundsjukan har samma etymologiska grund som engelskans envy, nämligen latinets invidia, som kan översättas ”illvilja”, med andra ord en ovilja att låta någon annan ta del av det man själv vill ha. Engelskans envy och jealousy fungerar som fullvärdiga synonymer, och avund borde därför kunna fungera på samma sätt. Men så har vi då den svenska svartsjukan.

Den svenska svartsjukan som ord visar sig ganska svårt att förklara. Svartsjuka är sannolikt, på samma sätt som skadeglädje, ett universiellt fenomen, men på samma gång en väldigt komplicerad känsla, vilket SAOB att sammanfattar på följande vis:

1) i fråga om kärleks- l. vänskapsförhållande: som befinner sig l. brukar befinna sig i ett tillstånd av plågsam ängslan l. oro vanl. i förening med vrede l. hat l. vanmakt l. förtvivlan l. svårmod o. d. av fruktan för l. vid tanken l. misstanken att den person, vars kärlek (l. vänskap) man ensam vill äga, älskas av l. älskar ngn annan, varför den älskade (l. vännen) ofta misstänksamt bevakas; (sjukligt) vaksam l. misstänksam o. d.;

Etymologiskt sett ser det ju ut att bestå av en enkel sammansättning ”svart” + ”sjuk”, och NE.se tror att det handlar om ”svart i bet. ‘svår; intensiv'”. En svår sjuka är det ju, men som förklaring till fenomenet ”svartsjuka” räcker det inte hela vägen fram. Det tycks här finnas två vägar att gå, även om ingen av dem för oss hela vägen i mål.

Å den ena sidan kan man ta fasta på ”sjukan” i fråga. På danska talar man inte om en ”svart” sjukdom, men väl en sjukdom som sätter sig i huden: skinsyge används om ”stærke følelser af bl.a. smerte og vrede forbundet med oplevelsen af at miste en særstilling hos en anden person til fordel for en anden, især i kærlighedsforhold” (enligt ordnet.dk).

I SAOB finns också, under ”svart-sjuk”, en referens till svartsenap-sjuk, ”om elakartad, epidemisk sjukdom hos person l. husdjur, yttrande sig i svarta fläckar i halsen”, med exemplet:

Vad det var för sorts epidemier visste man inte, men en av dem blev kallad ”svartsjukan”, därför att de angripna svartnade nere i halsen. Vi 1951 , nr 20, s. 7 ( om förh. 1867 ).

Svartsenapsjuka liksom svartsenapsot visar sig vara mycket tidiga synonymer till svartsjuka, MEN precis hur det kom sig att sjukan kom att beteckna ett inre känsloförlopp snarare än en yttre hudåkomma, det förtäljer inte detta kåseri.

Det andra alternativet blir att ta fasta på färgen i fråga, svart. Här kommer vi tämligen nära den antika läran om humoralpatologi, enligt vilken människans humör och fysiska liksom psykiska välmående beror på balansen mellan kroppens primära kvaliteter, värme, köld, våthet och torrhet, uttryckt genom balans mellan kroppens fyra huvudsakliga vätskor: den gula gallan (varm och torr), den svarta gallan (kall och torr), slemmet (kallt och fuktigt) och blodet (varmt och fuktigt). Ett överskott av endera av denna vätskor ledde till en sjukdom av något slag, och en person som hade för mycket svart galla i kroppen blev, enligt humoralpatologin, med tiden deprimerad och melankolisk. Och kopplingen till den svenska svartsjukan?

Kan det möjligen handla om en felöversättning av tyskans schwarzsüchtig, ”melankolisk, svårmodig] (†) svårmodig l. nedstämd l. sorgsen o. d.” I stil med ”ont krut”/unkraut? Det är nog så sant att melankolin är en ingrediens i det känslotumult som är svartsjuka, och det är inte otänkbart att det tyska uttrycket kan ligga till grund för den svenska känslans namn, MEN på vilket sätt skulle melankolin som enskilt fenomen leda vidare till den missunsamhet och det hat som ofta blir del av svartsjukans väsen? Inte heller på den punkten kan detta kåseri gå helt i hamn.

Categories: Historiska ord, Karin W. Tikkanen | Leave a comment

Dô, Brutus?

Som inbiten latinist, en allvarlig åkomma som troligen kommer att vara livet ut, har jag alltid fascinerats av kasuslära. Bland alla de kasus som utgör latinets grammatiska uppsättning former, är vokativen det kasus som många tycker är det kanske svåraste att förstå sig på.

Alla andra kasus har vad man kallar en grammatisk funktion, dvs. de uttrycker en bestämd syntaktisk roll. Nominativen, grundformen, markerar att ordet står som subjekt i satsen, medan ackusativen anger att ordet står som objekt, osv. Ser man till finskans alla olika kasus kan man dela upp dessa i grammatiska kasus och lokala kasus. Med ”lokala kasus” menas kasus som anger en fysisk placering eller rörelse, och de motsvaras på svenska av olika prepositionsuttryck: ”i”, ”på”, ”in i”, ”ut ur”, etc.:

  • Inessiv: talo|ssa = ”i huset”
  • Elativ: tuli talo|sta = ”(han) kom ut ur huset”

Olika språk har olika många grammatiska kasus, och somliga har också så kalla lokala kasus, beroende på språkhistorisk bakgrund, språkutveckling, möten mellan olika språk, osv.

Jag tänkte dock inte prata om kasus i största allmänhet, utan om vokativen som form.

Kasus vokativ har nämligen varken någon grammatisk eller lokal funktion. Vokativen används enbart vid tilltal, och anger att man tilltalar eller anropar någon. På latin syns detta kasus tydligt endast på maskulina ord av andra deklinationen, där ändelsen -us blir -e, och -ius blir . I berättelsen om mordet på Caesar utropade den döende statsmannen Et tu, Brute?, när han såg den gode vännen Brutus närma sig med kniven i högsta hugg, ”Även du, Brutus?”. Hade han tilltalat sin mördare Cassius på samma sätt, hade det alltså blivit Cassī.

Vokativen markerar alltså tilltal, och det ord som böjs står således helt utanför den syntaktiska strukturen i meningen. Om man ropar ”Kom in och ät, Marcus!”, till lille Marcus som är ute och leker, står ordet/namnet ”Marcus” utanför verbfrasen, och anger enbart den person som påbudet riktar sig till. Ropet blir lika fullt grammatiskt och förståeligt även utan detta: ”Kom in och ät!”

Det här är nog också anledningen till att många moderna språk saknar vokativen som kasus. Svenskan och de övriga germanska språken har aldrig haft ett sådant kasus, men däremot finns det kvar på flera baltiska och slaviska språk. De romanska språken saknar också vokativen som ren form, men det finns kvar på modern grekiska, i mansnamn som slutar på -os eller -is: Angelos blir alltså Angele när man ropar på honom, och Mikis blir Miki. 

Den rena tilltalet uppfattas med andra ord som inte så viktigt att det behövs en särskild böjningsform för det, och det går ju precis lika bra att tilltala människor även utan en sådan form. Det är också fullt möjligt att markera detta på ett särskilt sätt, t.ex. genom att sätta ”O” framför, som i sången ”O helga natt”, eller som i Kanadas nationalsång, O Canada.

I fråga om den latinska kasusböjningen syns också vokativen enbart i ett av alla de olika paradigmen, men vokativändelsen tas ändå alltid med när man som student lär sig att rabbla de latinska böjningsformerna, vare sig det handlar om en person eller en sak. Detta föranledde den för somliga säkert redan kända anekdoten om Winston Churchill och latinet.

I Churchills memoarer berättar han själv om baranåren, och om hur det gick till när han började på sin internatskola, och för första gången gjorde bekantskap med latinet, närmare bestämt den första deklinationens paradigm:

Behold me then on a gloomy evening, with an aching heart, seated in front of the First Declension.

         Mensa   –  a table
         Mensa   –   O table
         Mensam   –   a table
         Mensae   –   of a table
         Mensae   –   to or for a table
         Mensa   –   by, with or from a table

Lille Churchill kunde nog memorera allting som han skulle, men han kunde rakt inte förstå vitsen med allting, och svårast för honom att begripa var detta med vokativen:

”O table – you would use that in addressing a table, in invoking a table,” [said the Form Master.] And then seeing he was not carrying me with him, ”You would use it in speaking to a table.”

”But I never do,” I blurted out in honest amazement.

Möjligen kan man tänkas tilltala ett bord om man äger ett magiskt sådant, och ber det att duka sig själv.

Det spännande här är att trots att svenskan historisk sett alltid saknat vokativen som enskilt kasus, så finns det ändå en svensk dialekt med en särskilt form som enbart används vid tilltal, och vid inget annat tillfälle i språket: det göteborgska ”dô” /dö/. När ett göteborgare säger: ”Dô, kan du ge mig saltet?”, hör man en mycket tydlig skillnad i uttalet mellan ”du” (grundformen) och ”dô” (vokativ?).

Jag har inte hittat någon förklaring till bakgrunden till denna form och dess uttal, men det är lite roligt att reflektera över att göteborgskan som dialekt uppenbarligen uppmärksammar det rena tilltalet så pass mycket, att man etablerat en särskild form för det. Och det är en form som passar sig synnerligen bra för att ropas: ”dô-ôô!”. I jämförelse faller den enkla formen ”du” rätt platt; vokalen är kort och begränsad, man drar inte med lätthet ut på den, försöker man ropa ordet tar det slut rätt fort. Det göteborgska ô-ljudet klingar däremot bäde länge och tydligt över nejderna.

Categories: Grammatik | Tags: , , | Leave a comment

Den enda sanna glädjen?

Idag, i takt med en digitalt allt öppnare värld, blir möten mellan kulturer och språk alltmer påtagliga. En faktor som verkar förtjusa som allra mest är att olika språk kan ha särskilda ord för kulturellt viktiga företeelser, där andra språk saknar direkta motsvarigheter. Den här förtjusningen kan man bland annat se i form av listor av slaget ”15 untranslatable words English needs”, eller listor med ännu fler ord.

Ett ord som inte förekommer på något av dessa listor, men som ibland omtalas som ”typiskt svenskt” (vid sidan av ”ombudsman” och ”smörgåsbord”) är ordet skadeglädje. Åtskilliga gånger har jag fått frågan: ”Det är nog bara svenska som har ett ord för skadeglädje, eller hur?”, följt av en suck och en skakning på huvudet, som om man bekymrar sig över det svenska kynnet som finner glädjen i en annans persons smärta vara så viktig att man myntat ett särskilt ord för det.

Det här tänkandet knyter lite an till den så kallade Sapir-Whorf-hypotesen, en hypotes etablerad av de två lingvistern Sapir och Whorf. I enkla ordalag föreslår denna hypotes att språket formar vårt sätt att tänka. I den mest extrema varianten av hypotesen gäller, att om ett visst ord [X] inte förekommer på Språk A, så kan modersmålstalare av Språk A inte ens föreställa sig, eller begripa, vad [X] är.

Få lingvister idag håller med om att språket präglar vårt sätt att tänka fullt så mycket, och det är ju också ett faktum att språket är ett flexibelt verktyg, som kan uttrycka saker på flera olika sätt.

När det gäller begreppet ‘skadeglädje’ förekommer liknande ord på de flesta andra germanska språk. Det mest citerade internationellt är tyskans Schadenfreude, och norskans och danskans skadefryd kommer etymologiskt väldigt nära.

Holländskans leedvermaak har andra rötter till grund, men är sammansatt på samma sätt: ”skada” + ”glädje”.

Men är ‘skadeglädje’ då någonting specifikt germanskt? Tanken har funnits med länge, och den danske litteraturkritikern Georg Brandes (1842-1927) gick till och med så långt som att skriva in skadeglädjen i den danska folksjälen: 

Skadefryd, den nationale danske form for livsglæde 

”Skadeglädje, den nationella danska formen för livsglädje”

Faktum är att skadeglädje troligtvis är en universellt förekommande känsla, och att de allra flesta språk världen runt har någon form av ord på detta, även om det kan se ut på olika sätt. Majoritetens av de slaviska språken har t.ex. ett sammansatt ord:
  • ryska: злорадство (zloradstvo)
  • bulgariska: злорадство (zloradstvo)
  • vitryska: злараднасць (zlaradnasć)
Ett par slaviska språk har dock tvåordsuttryck:
  • polska złośliwa radość
  • tjeckiska škodlivý radost
Inom en och samma språkfamilj ser vi alltså att ‘skadeglädje’ kan uttryckas antingen med ett sammansatt ord, eller med två enskilda.

På de romanska språken är det vanligaste ett uttryck med två ord:

  • franska joie maligne
  • italienska gioia maligna
  • portugisiskans alegria malicioso

 

På spanska finns två varianter, alegría maliciosa, eller de enskilda uttrycken regodearse (verb) och regodeo (substantiv). På finska finns det sammansatta ordet vahingonilo (där -ilo- är ordet för ”glädje”). På klassisk grekiska heter det ἐπιχαιρεκακία (fem.).

Och på samma sätt som skadeglädjen som fenomen tycks universellt förekommande, verkar det också vara vanligt att framställa denna glädje som någonting extra starkt. På svenska har vi ju som bekant talesättet ”Den enda samma glädjen är skadeglädjen”, något som speglas i danskans Der er ingen fryd som skadefryd, och holländskans Geen schoner vermaak dan leedvermaak.

På tyska säger man Schadenfreude ist die schönste Freude, eller …reinste Freude, eller …beste Freude, dvs. ”skadeglädjen är den skönaste/renaste/bästa glädjen”, men tillägget denn sie kommt von Herzen ”…eftersom den kommer ifrån hjärtat”.

En annan variant hittar vi på finska, i uttrycket Vahingonilo on aidointa iloa, sillä siihen ei sisälly tippaakaan kateutta ”Skadeglädje är den mest genuina glädjen, eftersom den inte innehåller en gnutta avundsjuka”.

Vad gäller själva den semantiska innebörden i uttrycket ‘skadeglädje’, och vad som egentligen avses, kan jag tipsa om diskussionerna på Wikipediasidan för Schadenfreude.

Categories: Karin W. Tikkanen, Spaningar | Tags: , , , | Leave a comment

”Historiska ord” i pockettutgåva den 15 juli!

Vi har – inte utan viss möda – lyckats redigera ihop de fyra Historiska ord-böckerna till en pocketvolym. Resultatet blev över 300 sidor entusiastiska nörderier för språk- och historiefantaster.

Ur förlagets presentation:

En underhållande och lärorik liten smällkaramell till bok! Olle Bergman och Karin Westin Tikkanen väver passionerat samman kunskap från olika tider, platser och områden genom att utforska gränssnittet mellan ämnena historia och språkvetenskap. På ett essäistiskt och lättsamt sätt reflekterar de över ursprunget till många gamla ord och uttryck i svenskan.

 

Categories: Olle Bergman, Spaningar | Leave a comment