Som många säkert redan är medvetna om förekommer en uppsjö lånord från de klassiska språken i våra moderna språk idag. Olle skriver om åtskilliga i sina böcker, och i Latinska Ord berättar jag om ett par latinska ord som gjort intåg i vår moderna svenska. Ibland händer det dock att ord eller delar av ord lösgör sig från sina rötter och får ett eget liv, och blir produktiva delar av ett nytt språk. Med ”produktiv” menas här att ett ord eller en ordändelse kan sättas ihop med andra ord, och skapa nya betydelser.
Phobus, rädslans gud. Greko-romersk mosaik från Halikarnassos (c. 400 e.Kr). British Museum
Ett grekiskt ord som vi idag ser lite överallt är ledet φοβία ”rädsla, panik” (Sv. fobi). Detta grekiskaordled kan sättas ihop med en lång rad ord för att ange specifika rädslor för endera saken. Till största delen handlar det om klassiska grekiska sammansättningar, som agorafobi, ”torgskräck” (jfr. grekiskans ἀγορά ”torg”), eller araknefobi, ”rädsla för spindlar” (gr. ἀράχνη, ”spindel”). En lista över fler fobier hittas här.
Huvudpoängen när man talar om fobier är att en person känner en så pass påtaglig rädsla att hon eller han blir handlingsförlamad eller grips av panik. Det är också mycket vanligt att en person som lider av en fobi undviker vissa situationer på grund av rädslan att stöta på det som utlöser rädslan. Vilken fobi man nu än talar om kan de oftast förklaras i termer av ärftlighet, eller biologiska eller psykologiska mekanismer, och klassas ofta som ångestsyndrom, tillsammans med posttraumatiska stressyndrom eller tvångssyndrom. Det finns också åtskilliga väl utvecklade metoder för att behandla eller bota olika fobier, på psykologiskt eller medicinsk väg.
I vardagligt tal går det också utmärkt att hänga det grekiska ordledet på vilket ord som helst för att beteckna en särskilt stark rädsla. En som är rädd för att åka karuseller kan mycket väl tala om sin ”karusellfobi”, och en person som ogillar skräckfilmer kan lätt kalla det för ”Hitchkockfobi”.
Det intressanta är här att det grekisk ordledet kommit att användas i överförd betydelse, för att mer ”moderna” fobier. Två av de idag mer vanligt förekommande sammansättningarna är:
- xenofobi, ”rädsla eller hat för det främmande”, bygger på det grekiska ordet ξένος, ”främling”. Ordet omnämns för första gången i en ordbok 1906 (Noveau Larousse Illustré), och tillskrivs fransmannen Anatole France (1901).
- homofobi, ”rädsla för homosexuella”, ett uttryck som myntades på 1960-talet av George Weinberg.
Samtliga dessa sammansättningar med överförd betydelse är relativt nya företeelser, och rädslan som beskrivs är av en väldigt annan karaktär. I fråga om agorafobi och liknande fobier är det fråga om icke-rationella rädslor, som ibland kan förklaras på medicinsk väg. Det har t.ex. nyligen bevisats att personer som lider av social fobi producerar för mycket serotonin, vilket är den utlösande faktorn bakom ångesten.
När det gäller hur ordledet –fobi används i överförd betydelser handlar det ofta mer om aktiva val, att en person av olika anledningar fattar ett eget beslut att ogilla någonting. Det kan också röra sig om resultatet av en traumatisk händelse, eller som en sorts sjukdom (OBS! mycket omdebatterat). Rädslan blir också ofta så påtaglig att den tar sig uttryck som rent hat. Utmärkande är också att både homofobi och xenofobi används som benämningar på en annan part, som deskriptiva epitet. Det är också i sådana sammanhang vi ser det grekiska avledningsmorfemet -φοβος ”en som är rädd (för någonting)”, på svenska -fob, som i xenofob, homofob, islamofob osv.
Ordledet –fobi har alltså gjort en mycket påtaglig resa, från en ursprunglig betydelse ”rädsla, panik”, och någonting en person passivt lider av, till något som mer kan beskrivas i termer av ett aktivt ”hat”, som driver en person att agera utåt, ofta nog för att jaga bort det som framkallar känslan.
När det gäller att förklara denna förändring i fråga om hur ordet används tror jag att vi kan komma rätt långt genom att se till vad jag tror är den äldsta nysammansättningen med ledet ”-fobi”, nämligen oikofobi (jfr. grekiskans οϊκος ”hem”). Den här sammansättningen skapades av den brittiske poeten och essäisten Robert Southey så tidigt som 1808, och syftar på längtan, enligt Southey specifik för britterna, att lämna hemmet och bege sig ut på resa. Det är med andra ord en synonym för det tyska ”Wanderlust”, ett ord som ju uttrycker en positiv känsla, medan oikofobi pekar på det den resande vänder sig ifrån, nämligen hemmet. Enligt Southey kan detta närmast beskrivas som en ”avsky” gentemot hemmet (ofta inkluderande en markerad ovilja att ta över släktgodset).
Från oikofobi i betydelsen ”rädsla eller avsky för hemmet” är steget inte långt att använda ledet -fobi som ”medvetet ogillande av [X]”.
På 2000-talet har ordet oikofobi kommit att leva upp på nytt i karaktäriseringen av bland annat vänsteraktivister.
