Som inbiten latinist, en allvarlig åkomma som troligen kommer att vara livet ut, har jag alltid fascinerats av kasuslära. Bland alla de kasus som utgör latinets grammatiska uppsättning former, är vokativen det kasus som många tycker är det kanske svåraste att förstå sig på.
Alla andra kasus har vad man kallar en grammatisk funktion, dvs. de uttrycker en bestämd syntaktisk roll. Nominativen, grundformen, markerar att ordet står som subjekt i satsen, medan ackusativen anger att ordet står som objekt, osv. Ser man till finskans alla olika kasus kan man dela upp dessa i grammatiska kasus och lokala kasus. Med ”lokala kasus” menas kasus som anger en fysisk placering eller rörelse, och de motsvaras på svenska av olika prepositionsuttryck: ”i”, ”på”, ”in i”, ”ut ur”, etc.:
- Inessiv: talo|ssa = ”i huset”
- Elativ: tuli talo|sta = ”(han) kom ut ur huset”
Olika språk har olika många grammatiska kasus, och somliga har också så kalla lokala kasus, beroende på språkhistorisk bakgrund, språkutveckling, möten mellan olika språk, osv.
Jag tänkte dock inte prata om kasus i största allmänhet, utan om vokativen som form.
Kasus vokativ har nämligen varken någon grammatisk eller lokal funktion. Vokativen används enbart vid tilltal, och anger att man tilltalar eller anropar någon. På latin syns detta kasus tydligt endast på maskulina ord av andra deklinationen, där ändelsen -us blir -e, och -ius blir -ī. I berättelsen om mordet på Caesar utropade den döende statsmannen Et tu, Brute?, när han såg den gode vännen Brutus närma sig med kniven i högsta hugg, ”Även du, Brutus?”. Hade han tilltalat sin mördare Cassius på samma sätt, hade det alltså blivit Cassī.
Vokativen markerar alltså tilltal, och det ord som böjs står således helt utanför den syntaktiska strukturen i meningen. Om man ropar ”Kom in och ät, Marcus!”, till lille Marcus som är ute och leker, står ordet/namnet ”Marcus” utanför verbfrasen, och anger enbart den person som påbudet riktar sig till. Ropet blir lika fullt grammatiskt och förståeligt även utan detta: ”Kom in och ät!”
Det här är nog också anledningen till att många moderna språk saknar vokativen som kasus. Svenskan och de övriga germanska språken har aldrig haft ett sådant kasus, men däremot finns det kvar på flera baltiska och slaviska språk. De romanska språken saknar också vokativen som ren form, men det finns kvar på modern grekiska, i mansnamn som slutar på -os eller -is: Angelos blir alltså Angele när man ropar på honom, och Mikis blir Miki.
Den rena tilltalet uppfattas med andra ord som inte så viktigt att det behövs en särskild böjningsform för det, och det går ju precis lika bra att tilltala människor även utan en sådan form. Det är också fullt möjligt att markera detta på ett särskilt sätt, t.ex. genom att sätta ”O” framför, som i sången ”O helga natt”, eller som i Kanadas nationalsång, O Canada.
I fråga om den latinska kasusböjningen syns också vokativen enbart i ett av alla de olika paradigmen, men vokativändelsen tas ändå alltid med när man som student lär sig att rabbla de latinska böjningsformerna, vare sig det handlar om en person eller en sak. Detta föranledde den för somliga säkert redan kända anekdoten om Winston Churchill och latinet.
I Churchills memoarer berättar han själv om baranåren, och om hur det gick till när han började på sin internatskola, och för första gången gjorde bekantskap med latinet, närmare bestämt den första deklinationens paradigm:
Behold me then on a gloomy evening, with an aching heart, seated in front of the First Declension.
Mensa – a table
Mensa – O table
Mensam – a table
Mensae – of a table
Mensae – to or for a table
Mensa – by, with or from a table
Lille Churchill kunde nog memorera allting som han skulle, men han kunde rakt inte förstå vitsen med allting, och svårast för honom att begripa var detta med vokativen:
”O table – you would use that in addressing a table, in invoking a table,” [said the Form Master.] And then seeing he was not carrying me with him, ”You would use it in speaking to a table.”
”But I never do,” I blurted out in honest amazement.
Möjligen kan man tänkas tilltala ett bord om man äger ett magiskt sådant, och ber det att duka sig själv.
Det spännande här är att trots att svenskan historisk sett alltid saknat vokativen som enskilt kasus, så finns det ändå en svensk dialekt med en särskilt form som enbart används vid tilltal, och vid inget annat tillfälle i språket: det göteborgska ”dô” /dö/. När ett göteborgare säger: ”Dô, kan du ge mig saltet?”, hör man en mycket tydlig skillnad i uttalet mellan ”du” (grundformen) och ”dô” (vokativ?).
Jag har inte hittat någon förklaring till bakgrunden till denna form och dess uttal, men det är lite roligt att reflektera över att göteborgskan som dialekt uppenbarligen uppmärksammar det rena tilltalet så pass mycket, att man etablerat en särskild form för det. Och det är en form som passar sig synnerligen bra för att ropas: ”dô-ôô!”. I jämförelse faller den enkla formen ”du” rätt platt; vokalen är kort och begränsad, man drar inte med lätthet ut på den, försöker man ropa ordet tar det slut rätt fort. Det göteborgska ô-ljudet klingar däremot bäde länge och tydligt över nejderna.
