Peter Olausson, författare till bl.a. boken Faktoider. (Foto: Ingmar Jernberg)
Peter Olausson är författare, datalingvist och webbmaster. Han är mest känd för sitt solida och underhållande upplysningsarbete kring det som kallas faktoider, dvs. ”försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar” – se t.ex. sajten faktoider.nu. Just nu aktuell med Nya ord med historia” (Ordalaget 2010) och ”Blindspår” (Leopard förlag, under utgivning).
Vilken är din favoritetymologi och hur kommer det sig?
”Favorit” som i singular? Inte en chans! Men för att ta en riktigt fin: ful. Nära släktingar finns i en rad språk genom historien, lika i såväl form som betydelse; som om ordet rört sig som en kastlös genom sekler och millennier, ständigt betecknande något dåligt, smutsigt, ruttet, i det längsta utan att blandas upp med andra ord eller förvrängas. Längst bort tror vi oss ana upprinnelsen hos en urindoeuropeisk rot *pu, som mycket väl skulle kunna vara den spontana reaktionen på något illaluktande: ett ”puh!” från stenåldern. I så fall vore detta enkla ljud äldre än runstenar, Troja och pyramider; men inte bevarat i sten eller brons, utan i något så ytterligt ömtåligt som vårt språk, talade ord som (historiskt sett) försvunnit så fort de skapats. Är inte språk fantastiskt?
Om du fick konstruera ett ord på samma sätt som Börje Langefors en gång konstruerade ordet ”dator” – hur skulle detta då lyda?
Det vill säga något ord jag ogillar. Ett varumärke som jag har svårt för är den irrelevanta beteckningen ”ansiktsboken”. Något som används så ofta av så många borde ha en bättre benämning än ”fejan”. Vad jag skulle vilja kalla det istället, det var ju också en fråga att ställa någon av den deskriptiva skolan … Flödet? Låter ju hopplöst. Nej, folk brukar vara bra på att fila ner skavanker, åtminstone i ord man använder flitigt.
Men att konstruera och föreslå kan vi alla göra. Att få orden att slå rot i språket däremot …
Finns det någon speciell historisk händelse som du förknippar med ett enskilt ord i svenskan?
”Militärpromenad” används sällan, talande nog. Det var under de många och utdragna grälen om unionen som en och annan storsvensk tyckte att man borde låta lite trupper hälsa på hos broderfolket. Inte för att kriga utan bara för att visa upp sig. Budskapet skulle ju gå fram ändå. Och ville norrmännen ha batalj, så vore det ju enkelt avklarat… Ja, så där gick diskussionerna. På samma sätt som inför otaliga krig som blivit av, och som sedan visat sig betydligt besvärligare att få stopp på än så.
