AdLibris säljer hela serien till ett oslagbart paketpris t.o.m. den 19 april 2012.
(Grafik från AdLibris sajt.)
|
You are using an insecure version of your web browser. Please update your browser!
Using an outdated browser makes your computer unsafe. For a safer, faster, more enjoyable user experience, please update your browser today or try a newer browser.
|
|
En bokserie från Historiska Media |
AdLibris säljer hela serien till ett oslagbart paketpris t.o.m. den 19 april 2012.
(Grafik från AdLibris sajt.)
Från 1300-talet och ända fram till 1600-talet regerade Hansan, förbundet av tyska eller tyskdominerade handelsstäder, stora delar av Östersjöområdet, från Engelska Kanalen hela vägen bort till Novgorod. Det nordliga och bondska Sverige drogs på så vis in i det europeiska handelsrummet, och blev en del av ett större politiskt samspel.
Under den här tiden bosatte sig många tyskar i Sverige, och lärde sig i viss mån svenska, men ibland bara bristfälligt. Och i vissa områden (vare sig geografiskt eller socialt betingat) blev tyskarna så många att deras lite haltande svenska faktiskt kom att påverka hur vårt språk ser ut idag. Till exempel försvann det gamla fornsvenska systemet med kasusböjning, tillsammans med vissa verbformer, och den fornsvenska uppdelningen i maskulina och feminina ord slogs samman till ett genus, ”den”. På vissa dialekter finns genusuppdelningen fortfarande kvar, och det är därför man ibland kan höra att en klocka omtalas om ”hon”.
Därtill kom oerhört många tyska ord in i svenskan. Många sådana ord har att göra med stadslivet, med ord som herr, fru, borgmästare (Bürgermeister), fröken (Fräulein), och hantverket, som skomakare (Shumacher) och liknande.
Många andra tyska ord och uttryck gjorde sitt intåg i svenskan, vissa i lite annan form, eller med en annan betydelse, än hur det ursprungligen användes. Ett par exempel:
• dass Ett uthus, eller en toalett. Från tyskans das Hause ”huset”, använt i samma betydelse. Det som används är helt enkelt den bestämda artikeln.
• fogsvans Namnet på en kort ospänd såg med handtag som till utseendet erinrar om en rävsvans. Från tyskans fuchsschwanz ”rävsvans”, eller ”fuxsvans”.
• puts väck Från det tyska uttrycket putz weg ”totalt borta, alldeles försvunnet”, av verbet putzen (jfr. ”putsa”) och weg ”borta”
• Ont krut förgås inte så lätt En personlig favorit! Från tyskans Unkraut vergeht nicht so leicht ”ogräs dör inte…”
Omvänt finns det uttryck på tyska som rör Sverige som kanske inte alls känns igen här. Ett exempel är
det underbara hinter Schwedischen Gardinen stizen ”sitta bakom svenska gardiner”, som används i betydelsen ”sitta bakom lås och bom” eller ”skaka galler”.
Den 20 mars 2012 kl 18:00 föreläser Karin Westin Tikkanen på Medelhavsmuseet kring några av orden i sin nyutkomna bok.
Info & bokning: bokning@medelhavsmuseet.se, 08-519 553 80
I samarbete med Historiska Media.
Tidskriften ”Soldat & Teknik” har recenserat Krigiska ord. De skriver bland annat att det är en ”liten rolig bok för alla som intresserar sig för ords ursprung … full av överraskande och roande kommentarer.”
I Latinska Ord berättar jag om bakgrunden till vårt svenska bruk av ordet mil för avstånd. Liknande begrepp som alla går tillbaka på latinets milia ”ett tusen”, finns på flera olika språk, men det är bara här i Skandinavien som det står för 10,000 meter. Gräver vi sedan bara lite djupare i historiens skrivbordslådor det dyker mycket mer intressant upp att berätta om.
Romarna använda sig av längdmåttet milia passuum ”tusen dubbelsteg” när de räknade avstånd. Ett romerskt dubbelsteg, passum, var 1,483 meter, och en ”romersk mil” var alltså 1483 meter. När begreppet sedan spreds runtom i Romarriket tolkades det om, eftersom de flesta områden hade sina egna inhemska längdmått, och milia (som blev vårt ord mil) kom sålunda att stå för ”jättemånga längdenheter” (via frasen miliarum spatium ”ett tusen intervaller”).
I Sverige hade vi förr de korta längdmåtten famn, aln och fot. Precis som det romerska dubbelsteget förhöll sig dessa mått till den mänskliga kroppen.
Övriga gamla mått, som tvärhand, tum och fingerbredd förhöll sig på liknande sätt till handen. För att det inte skulle råda fullständig anarki i måtten – vi människor ser ju olika ut, och har olika långa armar och olika stora fötter och händer – fanns vissa direktiv för hur långa måtten egentligen skulle vara (angivet inom parentes i listan ovan). Måtten förhöll sig också till varandra på bestämda sätt, och det gick två fot på en aln, och tre alnar på en famn. Läs mer om dessa gamla längder här.
Så långt allt väl. Vad gällde längre avstånd räknade däremot i princip varje landskap på sitt alldeles egna sätt, med olika antal famnar eller alnar. Ångermanlandsmilen var 6 666 famnar lång (11 875 meter), medan upplandsmilen var 36 000 fot, eller 18 000 alnar (10 688,54 meter). Ett par exempel på andra landskapsmilar:
Det var först år 1649 som Sverige fick ett enhetligt mått på hur lång en ”mil” skulle vara, baserat på den gamla upplandsmilen.
Hela detta gamla system med aln, fot och så vidare lades till handlingarna år 1879, när metersystemet infördes här i Sverige (eller närmare bestämt Svensk-norska unionen). Metern hade varit i omlopp sedan 1790-talet, och ordet kommer från grekiskans μέτρον ”mått”. Till att börja med definierades metern som 1/40 000 000 av jordens omkrets, men det officiella måttet är idag (sedan 1960) den sträcka ljuset färdas i absolut vakuum under loppet av 1/299 792 458 sekund.
De gamla måtten fick finnas kvar i omlopp fram till 1888, innan de tvunget skulle bort. I samma veva blev vår svenska mil (liksom den norska) det den är idag, exakt 10 000 meter. De flesta andra länder i Europa (förutom Storbritannien) har också anammat metersystemet, men många har kvar sina egna definitioner av hur lång en mil är, och det finns därför i princip lika många olika längder på milen, som det finns länder i Europa.
Under googlande irrfärder på webben stöter jag på Wikipediaartikeln om staden Duffel i Belgien som blev känt för sitt präktiga ylletyg vilket var starkt nog för armérockar och persedelpåsar.
Detta ger upphov till tre reflektioner:
År 1496 föll en ung man i Rom ned i ett hål i marken. När han vaknade till greps han omedelbart av skräck – bisarra djur- och människokroppar tycktes dansa på väggarna omkring honom. De var, för att säga det minsta, groteska!
Det han hade ramlat ned i var kejsar Neros (37-68 e.Kr.) så kallade Domus Aurea (det Gyllene Huset), ett gigantiskt palats smyckat med all sin tids överdåd. År 64 e.Kr. härjades Rom av en enorm brand, och stora delar av staden ödelades. Vissa rykten säger att det var Kejsar Nero själv som satte eld på staden, men huruvida det är sant eller inte har ännu inte bevisats. I vilket fall tog Nero tillfället i akt, och byggde sig ett fenomenalt stort palats där elden rasat som allra värst, mitt inne i stadens centrum. Det kan ha innehållit så mycket som 300 rum!
Nero var ingen omtyckt person, utan grym och närmast komplett galen. Han var bara sjutton år när han kom till makten år 54 e.Kr., sedan hans farbror och tillika adoptivfar kejsar
Claudius dött. Till en början var Nero en bra och vettig kejsare, men med tiden blev han allt mer sanslös. Han lät bland annat mörda sin egen mor, Agrippina, liksom sin första fru Octavia (efter att skilsmässan gått igenom). År 65 sparkade han ihjäl sin andra fru Poppea när hon var höggravid med hans andra barn. Och det här är bara toppen på isberget av alla historier som berättas om honom. Det är därför inte särskilt konstigt att det snabbt gick rykten om att det var han själv som startat den stora elden som ödelade Rom, med avsikt att få utrymme att bygga sitt drömpalats.
Domus Aurea stod klart år 68 e.Kr., och kort efter att allting blivit klart störtades slutligen Nero från tronen. För att undvika nesan i att bli offentligt uthängd begick han självmord. Romarna satte då genast igång med att aktivt göra sig kvitt minnet av honom. Delar av Domus Aurea revs, annat byggdes över med nya byggnader, och snart hade alla faktiskt glömt bort precis var det låg någonstans – än idag är man inte helt säker på hur stort det egentligen var.
När salarna återupptäcktes nära ett och ett halv millenium senare, i slutet av 1490-talet, hade de därför legat under mark hela tiden, och de fantasifulla väggmålningarna var ovanligt välbehållna, i jämförelse med andra romerska palats och villor som legat ovanför mark, där målningar och dekorationer nötts av regn och vind. Och eftersom dessa målningar hittades i underjordiska grottor kallade man dem grotesker (på italienska grottesco, efter det italienska ordet grotta). Målningarna kom att bli stilbildande under en stor del av Renässansen, och även Neoklassicismen. Ordet grotesk har alltså två olika innebörder – det kan antingen stå för själva dekorationsstilen i sig, där människor och djurkroppar vävs in i ett mönster av grönskande girlander och blommor, men kan också användas om bilder där delar av människor och djur förvrids eller förstoras, till någonting bisarrt och skrämmande. Och båda betydelserna stammar från bilderna man fann på väggarna i salarna i Nero palats.
Neros Domus Aurea var länge en av höjdpunkterna för varje besökare till Rom, men har med tiden blivit extremt bräckligt. I mars 2010 rasade stora delar av taket i en av de stora salarna ner, och idag är allting stängt för besökare.
Under arbetet med titel nummer 4 i bokserien har jag denna förmiddag fördjupat mig i kopplingen mellan lärjungen Andreas – en av de tolv kring Jesus och bror till Simon Petrus – och Skottlands flagga. Saint Andrew är nämligen Skottlands skyddshelgon.
En lokal skröna säger att den skotska flaggan härrör från ett slag på 800-talet mellan proto-skottar och proto-engelsmän, det vill säga skoter och pikter från norr respektive angler och saxare från söder. Kvällen före slaget såg skottarna en molnformation i form av ett kors mot den mörknande kvällshimlen och – häpp! – så hade de designat den skotska flaggan.
Flaggmyter finns det fler av. Dannebrogen, som föll ner från himlen, är ett exempel. Den österrikiska flaggan, där en blodig korsriddare tog av sig bältet, är ett annat.
I en liten latinsk skrift från omkring 200 e.Kr. berättar den romerske läkaren Quintus Serenus Sammonicus om en trollformel, abracadabra, som ansågs skydda mot alla former av sjukdomar. Trollformeln är en lek med de fyra första bokstäverna i alfabetet, A-B-C-D tillsammans med R, och förklaras som en sammandragning av de hebreiska orden Ab ”fader”, Ben ”son” och Ruach A Cadsch ”helige ande”. För att skydda mot sjukdomar och annat ont skulle detta skrivas i en triangel på en papyrusbit, elva gånger om och med en bokstav mindre för varje gång. Den som bar trollformeln på en rem runt halsen, skrev Sammonicus, var särskilt skyddad mot dödlig feber. Om man mot förmodan faktiskt drabbades av feber ändå, kunde detta botas genom att ÄTA trollformeln. Papyrusbiten med trollformeln på skars då sönder i bitar som den sjuka fick äta, bokstavligt talat, nämligen bokstav för bokstav. När hela formeln ätits upp förväntades febern vara borta.
Trollformeln är känd i Sverige sedan 1700-talet, men idag tror väl de flesta mer på huvudvärkstabletter och penicillin än på magiska ord. Formeln abrakadabra med tiden omtolkats till någonting rent magiskt, och används numer främst vid trolleritrick.
Som historieskribent är jag något av en pyttipannajournalist: jag skriver om de flesta epoker och platser – allt från korta nyhetsnotiser till reportage som spänner över fyra uppslag i ett magasin. Och så böcker, då alltså. Hela tiden är jag på jakt efter någon slags universell insikt om vad vi människor är för några och vad som händer med oss när Historiens tunga hjul rullar över oss, dem vi älskar och vår jordiska tillvaro.
I detta arbete stöter man ständigt på en massa skrönor och faktoider. Gott så – eftervärldens tolkning, skarvning och förvrängning av det som faktiskt hände kan vara väl så intressant som händelsen i sig. Det gäller bara att hålla isär fakta och fiktion.
En erfarenhet jag drog under arbetet med kulinariska ord är att mathistorien kryllar av rövarhistorier. Ofta handlar det om att kända personer har varit med vid en maträtts tillblivelse, eller att en viktig historisk händelse har gett upphov till ett recept.
Ett exempel är belägringen och slaget vid Wien 1683. I min bok redogör jag för tre skrönor som är kopplade till denna urladdning i historiens ständiga kamp mellan väst och öst: