För en liten tid sedan damp en språkhistorisk fråga ned i min inbox, från en Herr IJ. Spörsmålet rörde en liten sång, en sorts rabbelvisa, som Herr IJ uppsnappat vid ett enstaka tillfälle, och som han undrat över mycket och länge. ”Var kommer den ifrån?” undrar han i sitt brev. ”Finns där inte ett par latinska ord, eller sådant som låter som latin?” Visan lyder som följer:
Qui qvam qvadevadevadevadevasch nek umpa qvi umpa qvo
Qui qvam qvadevadevadevadevasch nek umpa qvi umpa qvo
O Nicodemo o qvadevade vamo
O Nicodemo o qvadevade ….
Dessvärre är både text och melodi i den enda i Sverige tryckta källan, Teknis Sångbok (1949), ofullständiga. Herr IJ har dock undersökt saken efter bästa förmåga, och funnit flertalet paralleller. I USA finns ett stort antal lägereldsvisor på samma melodi, med titlar som ”Quick Quack”, ”Oh Nicodemo”, ”Qui Quae”, ”Qui Qua Molly”, och så vidare, alla med snarlik ”tramstext”. Det här är vad jag svarade:
———————
Hej IJ,
Och stort tack för en så intressant och klurig språkfråga! Jag är inte förvånad över att ditt bryderi, och inte heller att sången i fråga har fascinerat dig så pass länge.
Jag tror att du har helt rätt i att där finns någonting mer i sången än enbart ”trams”, och jag kan se resterna av flertalet latinska ord i texten. Det är ju ett faktum att flera av våra till idag överlevande sånglekar och rabbelramsor har sina rötter i latinska verser – som hokus pokus (de första orden i den kristna nattvardsformeln, hoc est corpus meum ”detta är min kropp”) och essike dessike (troligtvis löst baserat på Fader vår, på orden es in caelis ”du som är i himmelen”). Sådana ramsor är vanliga företeelser här i norr, liksom i engelsktalande och tysktalande länder, där det fanns en större benägenhet att omtolka och skämta med kyrkolatinet, än i södra Europa och i andra katolska länder där latinet i kyrkgången behöll en mer helig status. (Hokus pokus-formeln förekommer i England, Tyskland, Nederländerna, Belgien samt i de skandinaviska länderna, USA, Canada osv., men inte i något rent katolskt land, och inte på något romanskt språk.)
Jag skulle tro att även ”Indiansk folklåt” har ett något liknande ursprung som de ramsor jag nämnt ovan, om än mer höljt i historiens dunkel. De många olika versioner du hittat, från främst tysktalande och engelsktalande länder, stämmer väl överens med det jag skrivit ovan om rabbelramsor baserade på strängar av latin uppsnappade under kyrkogången. Troligtvis är det en tradition som baserar sig på valda ord ur ett visst sammanhang, som kommit att traderas i form av en ramsa eller visa.
I Tyskland var det i mitten och slutet av 1800-talet relativt vanligt att skapa ”nya” latinklingande visor, eller visor med inskjutna latinska ord, särskilt i akademiska kretsar, varav somliga sådana sånger letade sig norrut hit till oss. Sången O gamla klang och jubeltid är ett sådant exempel, där frasen O jerum, jerum, jerum, o kve mutation rerum är latin – jerum är en form för Jesus, och de övriga orden är latin rakt av, ”o vilken sakernas förändring”. O gamla klang har ett bestämt datum och en tydlig upphovsman, men spridningen av Qui qvam gör det svårt att finna något liknande, i varje fall inom räckhåll för mig. Och, ännu en gång, klappvisor är vanliga och mycket tidiga, och att en viss melodi gör sitt intåg i barnkammare och som lägereldssång, och det i stor variation, pekar på ett synnerligen muntligt och kanske ”lågt” ursprung hellre än en rent akademisk skapelse – även om ”Indiansk folklåt” som slutprodukt nog kan vara lite extra upputsad, nog för att ha kommit med i Teknis sångbok. Det är också den variant som ser mest latinsk ut, varför jag utgår från den i min analys av texten. Jag kan inte påstå att jag nått pudelns kärna, men visst ljus kan jag nog kasta över det hela.
Qui qvam qvadevadevadevadevasch nek umpa qvi umpa qvo (rad 1,2)
O Nicodemo o qvadevade vamo … (rad 3,4)
Början av rad ett (och två) låter, precis som du skriver, väldigt mycket som en minnesramsa för personliga pronomen ”den som”, även om mönstret blandats ihop rejält mycket. Ramsan i nominativ singular lyder: qui, quae, quod, men redan på det andra ordet i texten hittar vi en ackusativ quam (femininum singular).
Vad gäller slutet av raden tycker jag mig kunna urskilja orden nec ”och inte” umquam ”varthän” qui ”den som” umquam ”varthän” quo ”varigenom”. Det här låter som en ren sammanblandning av ord utan sammanhang, och jag finner inga paralleller någonstans i den latinska skrifthistoriken. Däremot har jag funnit en fras ur en bön, som jag tror jag bistå oss något: angelus insistat mihi qua umquam ego vado ”må ängeln bistå mig varthän jag än går”. Jag har inget säkert ursprung för bönen i fråga (den finns inte med i min databas över tidigkristna texter och böner), men jag finner den i senare sammanhang där den omnämns som ”ärkeängelns bön”.
Sammanfattningsvis ser jag alltså flera olika inspirationskällor till texten.
1) minnesramsa: qui, quae, quod
2) fragment ur en bön, kanske just (angelus insistat mihi) qua umquam ego vado.
Dessa har sedan blandats samman, hej friskt, men precis hur eller var eller varför är omöjligt att avgöra. Var det till exempel en eller flera personer som spontant, var och en för sig, började mumla hocus pocus? Och hur med es in caelis – essike? Man får tänka sig ett successivt uppsnappande, från olika håll, av ord som bakades samman och byggdes ut, tillsammans med ett folkligt ”rams-kynne” som ändrar om ord ”så att det låter bra”…
De latinska ord som låter mest främmande för germanska öron är de som börjar med qu-ljudet, varför en harang av sådana i en ramsa kanske lät roligt. Om vi sedan tänker oss att formen vado ”jag går” kan ha blandats inom med quod ”det” (rel.pronomen neutrum), skulle detta kunna ligga till grund för de många obegripliga stavelserna vadevadevade…, medan slutet -vasch är en typiskt germanskt ljud, som INTE har någon latinsk grund (jämför med hur det används i de lika varianterna). Och, i rad 3, efter ytterligare en harang vadevade…, med många -d-ljud, kan vamo gå tillbaka på vado i bönen, men där -d- bytts ut mot -m- för att rimma med Nicodemo i början av raden.
Allt gott! /K.
