Med anledning av att jag denna vecka har befinnit mig på konferens i Istanbul, Turkiet, har jag på facebook reflekterat en smula över vilka ord vi kan tänkas ha fått in i svenskan från detta otroligt vackra språk. Eftersom jag är på bloggen en liten tid haft små genomgångar av geografiska ord, det vill säga namn på länder, passar det ju även bra med en kort krönika över även detta lands namn.

Turkiet heter på turkiska Tÿrkiye, ett ord som består av den etniska beteckningen Türk och suffixet -iye. Ändelsen -iye kan lite grovt översättas som ”ägare” eller ”land som tillhör”. Det finns flera teorier om var ordet Türk kommer ifrån, och enligt en kinesist källa från 600-talet har det att göra med ett ord med betydelsen ”hjälm”, som ska ha att göra med formen på Altaibergen. Det finns en enorm variation bland turkiska folk och deras språk, och de sträcker sig över ett stort område långt utanför det moderna Turkiets gränser, finns även i Kazakstan, Kirgizistan, Turkemanistan, Uzbekistan, Azerbajdzjan och Iran. Själva termen Türk uppträder för första gången i en handskrift från 500-talet, då som referens till en turkisk folkgrupp, de sk. göktukarna (ett namn som i sig är ohyggligt roligt).

Visst har det alltid förbryllat även er att man på engelska säger ”Turkey” om både landet och om fågeln som vi på svenska kallar ”kalkon”? Det har ju sin fullkomligt logiska (om än långdragna) förklaring: det är samma ord. När européerna åkte västerut och första gången såg fågeln i fråga, identifierade de den som en sorts pärlhöna. Till Europa importerades pärlhöns länge främst från Mellanöstern, och särskilt genom Turkiet. På engelska sa man sålunda turkey fowl (”fågel från Turkiet”). Vad gäller fågeln man hittade i Nordamerika förkortade man med tiden uttrycket, så att endast det första ordet, turkey, kom att bli kvar. (Vårt svenska ord ”kalkon” har en ännu mer besynnerlig historia: det är en förvanskning av tyskans kaltekutisch ”från Calicut”. Calicut är det äldre namnet på staden Kozhikode, på 1500-talet den mest kända handelsstaden i Indien. Att det kom att bli vårt namn på kalkon kan bero på att Amerika i äldre tid uppfattades som en del av Indien.)

För övrigt är det turkiska ordet för ”skola” inlånat utifrån (jag har inte kommit fram till vilket språk). Ljudförändringar har dock gjort att ordet blivit något annat än det ursprungliga: okul.

För att ära det nu pågående diamantjubiléet i ett av mina forna hemländer kommer här ett särskilt geografiinlägg tillägnat Storbritannien. Elisabeth II kröntes den 2:a juni 1952, och firar sålunda i år 60 år på tronen. Med dunder och brak firas det, och precis som flertalet regenter plägat göra, i många olika länder, iscensätts även i London innevarande sommar enorma spel.

Storbritannien, till att börja med, går tillbaka på den latinska benämningen Britanniae ”britonernas land”, som vanligt uppkallat efter det folk, de keltiska britonerna, resande människor söderifrån först stötte på när de närmade sig trakten.  Ordet förekommer första gången, på grekiska, hos Aristoteles. Termen Britannia Major ”det större Britannien” användes först år 1136, och var ett sätt att särskilja öriket från britonernas andra område i Europa, Britannia Minor ”det mindre Britannien”, den del av norra Frankrike som även idag kallas Bretagne.

Viktigt: det geografiska namnet Storbritannien är benämningen på den största av de två öarna, och innefattar regionerna England, Wales och Skottland. Sedan 1927 är det kompletta namnet på monarkin United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, sedan det irländska frihetskriget (slut år 1922) lett till irländsk självständighet. (Dessförinnan, från 1800 och framåt, hette det United Kingdom of Great Britain and Ireland.) Under en period på 1900-talet användes termen Britain som samlande förkortning för de fyra regionerna England, Wales, Skottland och Nordirland (lite motsvarande vårt svenska uttryck ”brittiska öarna”), men sedan 2002 är United Kingdom, eller UK, den enda officiella förkortningen.

Men för att så ta de enskilda landsområdena:

England – som barn brukade jag skämtsamt säga ”Änglaland”, och det är faktiskt inte helt fel. Namnet går tillbaka på Englaland ”anglernas land”, ett forngermanskt folk från området Schleswig-Holstein i norra Tyskland. Anglerna (omnämns först av den romerske historikern Tacitus), tillsammans med två andra germanska stam, saxarna (ja, de heter faktiskt så) och jutarna (enligt sägnerna från Jutland, i Danmark), invaderade de brittiska öarna på 400-talet, sedan romarna dragit sig tillbaka. (Romarna besökte öriket första gången under slutet av sista århundradet f.Kr. – Caesar var den förste romerska härförare som tog sig dit med sina soldater – och var som starkast där år 117 e.Kr., under kejsar Trajanus.) I historieskrivningen talar man om den anglo-saxiska perioden, från 550 fram till den normandiska invasionen år 1066, men det är alltså anglerna som gett upphov till namnet på landet.

Wales – Namnet går tillbaka på det anglo-saxiska ordet för ”främling” eller ”utlänning”, Waelisc, och Wēalas ”en främlings hemland”. På walesiska säger man istället Cymry, från det britonska ordet combrogi, ung. ”person från samma land som en själv”.

Skottland – Romarna använde ordet Scoti som beteckning på människorna på Irland (samma folk som idag går under benämingen gaeler). Att vi idag säger Skottland om nordspetsen på beror på att somliga Scoti på 400-talet slog sig ned i områdets västkust, i kungadömet Dál Riata, och alltså fick ge namn åt både regionen och dess övriga invånare. Varifrån ordet kommer är osäkert. Det har uttolkats som från 1) det gaeliska ordet scuit ”en ’avskuren’ man” (dvs. en fredlös), samt 2) det grekiska ordet skotos (σκότος) ”mörker”.

Irland – ön har haft, visare det sig, ett otal olika namn genom historien. Vår svenska version Irland är en variant av det engelska Ireland, som i sig bygger på det iriska namnet Érie (Ériu var namnet på en gaelisk gudinna, kallad öns skyddsgudinna).

Det politiska området Storbritannien innefattar även omkringliggande små öar, som Isle of Wight, Anglesey, Hebriderna, Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Scillyöarna. (Isle of Man och Channel Islands är självständiga territorier.)

*För övrigt tycker jag att det fantastiskt hur mycket Westeros – huvudön i Game of Thrones – påminner om Storbritannien. Muren, ”the wall”, motsvarar ju nästan exakt den hadrianska murens sträckning!