Glad midsommar med franska soldatgrodor

Chanson de l’oignon, ’Löksången’, var en populär fransk soldatsång under revolutions- och napoleonkrigen och har kommit att förknippas med grenadjärerna i Napoleons kejsargarde. Texten är en hyllning till löken, en pålitlig bukfylla för hungriga soldater som ”förvandlar dem till lejon”. Den svensk som hör sången blir mycket förbluffad när refrängen kommer. Melodin är nämligen – ”Små grodorna”!

Au pas camarade, au pas camarade, au pas, au pas, au pas
(’I takt kamrat, i takt kamrat, i takt, i takt, i takt’)

Hur har då denna melodi kunnat bli en midsommarklassiker i det nordliga Sverige? Ja, ingen vet exakt, men förmodligen har det skett med benäget bistånd från fransmännens brittiska fiender som i nidskrifter ofta har pekat ut fransmännen som grodätare. Frog används än idag som en nedsättande benämning på fransmän.

(Ur Krigiska ord)

Categories: Krigiska ord, Olle Bergman | Leave a comment

Fettisdagskunskap inför fastan

Förvirrad när det gäller begrepp som ”fettisdag”, ”askonsdag” och ”fastetid”? Du är knappast ensam. Här kommer en lätt redigerad variant av uppslagsorden ”fasta” och ”semla” från Kulinariska ord.

Fasta är ett gemensamt germanskt ord som anger att man håller fast vid något. I kristen tradition avser man med fastan eller fastetiden vanligen den period på fyrtio dagar som föregår påsken och vilken utgör en mer eller mindre asketisk förberedelsetid inför kyrkoårets viktigaste dag: påskdagen då världens kristna församlingar utropar: ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!”

Fasteritualer är ett mycket vanligt inslag i människans kulturer och religioner, och förekommer förutom hos kristna även bland till exempel buddhister, hinduer, judar och muslimer (islams heliga fastemånad heter som bekant Ramadan). Syftet kan till exempel vara botgöring, att utveckla viljans makt över kroppens begär eller att skapa ett förhöjt själstillstånd för meditation eller visioner.

Skälet till att den kristna påskfastan ska vara just fyrtio dagar hör bland annat ihop med Bibelns berättelse om att Jesus fastade i fyrtio dagar och fyrtio nätter i öknen (Matteus 4) samt att Israels folk under Moses ledning vandrade fyrtio år i öknen för att återvända från Egypten till Kanaan (Andra Mosebok).

Om man räknar 40 dagar bakåt i almanackan (de sex söndagarna räknas bort) från påskdagen hamnar man på en onsdag – askonsdagen. Det är alltså den dag fastan inleds – jämför uttrycket ”klä sig i säck och aska”. I äldre tider var det till och med så att de som hade syndat svårt temporärt uteslöts ur församlingen för botgöring.

Dagarna före fastan kallas fastlagen och är framför allt inom katolsk tradition en period för fest och upptåg – ofta i form av karnevaler, där de mest berömda var de som ägde rum i Rom och Venedig. Det var dagar då samhället till viss del ställdes på ända och personer långt ner på samhällsstegen tilläts göra narr av överheten. Ordet karneval är av ovisst ursprung – en teori är att det italienska carnevale kommer av medeltidslatinets carne(m) levare ”ta bort kött”, det vill säga man vinkade adjö till kött och andra otillåtna rätter för ett tag. I den svenska kyrkan omfattar fastlagen numera tre dagar: fastlagssöndagen, blåmåndagen och fettisdagen.

Våra dagars semlor representerar det frossande man kunde hänge sig åt dagarna före fastan; för traditionspurister är fettisdagen den enda dag då man bör äta dem. Ordet semla har sitt ursprung i latinets simila ”fint vetemjöl” och betecknade tidigare bullar av siktat vetemjöl i allmänhet.

Hetvägg är namnet på ett övergrepp som ibland utförs på oskyldiga semlor, varvid dessa förvandlas till amorfa klumpar genom att lösas upp i varm mjölk. Ordledet vägg är här inte vad det ser ut som, utan kommer av lågtyskans wegge ’kil’ med syftning på det ursprungliga bakverkets form då de namngavs i norra Tyskland.

Ett envist rykte hävdar att en hetvägg blev ändalykten för vår sidsteppade monark Adolf Fredrik (1710–1771, regent från 1751). Han dog nämligen knall och fall efter att ha intagit en stadig kvällsmåltid som omfattade bland annat böckling, rysk kaviar, hummer, surkål, kokt kött med rovor samt semla med mjölk till efterrätt. En nykter, modern analys av de dåtida källorna ger snarare vid handen att han drabbades av ett slaganfall.

Categories: Historiska ord, Kulinariska ord, Olle Bergman | Leave a comment

Om Krigiska ord på Armémuseum den 20 november

Olle korsar sitt spår och återvänder till första titeln i Historiska ord med en kåserande föreläsning på Armémuseum den 20 november. Mer information finns snart i  kalendariet på Armémuseets hemsida.

Två krigare som gett avtryck i svenskan stupade vid Lützen: Gustav II Adolf (bakelse m.m.) och Pappenheim (”känna sina pappenheimare”).

Categories: Föreläsning, Krigiska ord, Olle Bergman | Leave a comment

”Bibliska ord” släpps den 20 augusti

Ännu ett syskon i Historiska ord-familjen har sett dagens ljus: Bibliska ord av Olle Bergman.

Våra förfäders flitiga bibelläsande har satt otaliga avtryck i vårt vardagsspråk.Olle Bergman följer sin vinnande formel från böckerna Krigiska ord och Kulinariska ord och fortsätter utforska gränsområdet mellan historia och språkvetenskap. Med både bildning och humor förklarar han hur bibliska ord och uttryck såsom ”talang”, ”mackapär” och ”dra vid näsan” har fått fäste i svenskan.

Det har varit oerhört spännande och lärorikt att få dyka ner i Bibelns fascinerande språk och berättelser – så här skriver jag i förordet:

Ja, genom livets alla faser påverkas vi av de värderingar, tankesätt, berättelser och sedvänjor som utgår från denna stora, tjocka lunta – en boksamling som skrevs och sammanställdes av anonyma författare och redaktörer för tusentals år sedan. Dess texter, översatta från hebreiska, arameiska och grekiska, utgör en hörnsten för våra moderna värderingar, definierar vår årsrytm, påverkar kulturen och genomsyrar politiska ideologier till höger och vänster (även dem som inte vill kännas vid den).

Det är därför det är viktigt att ta del av Bibelns berättelser, även om vi inte är troende själva. Genom att studera dess innehåll och hur den har påverkat individer, folk och samhällen kan vi bättre förstå vår omvärld och mänsklighetens historia.

Categories: Bibliska ord, Olle Bergman | Leave a comment

Turkiet

Med anledning av att jag denna vecka har befinnit mig på konferens i Istanbul, Turkiet, har jag på facebook reflekterat en smula över vilka ord vi kan tänkas ha fått in i svenskan från detta otroligt vackra språk. Eftersom jag är på bloggen en liten tid haft små genomgångar av geografiska ord, det vill säga namn på länder, passar det ju även bra med en kort krönika över även detta lands namn.

Turkiet heter på turkiska Tÿrkiye, ett ord som består av den etniska beteckningen Türk och suffixet -iye. Ändelsen -iye kan lite grovt översättas som ”ägare” eller ”land som tillhör”. Det finns flera teorier om var ordet Türk kommer ifrån, och enligt en kinesist källa från 600-talet har det att göra med ett ord med betydelsen ”hjälm”, som ska ha att göra med formen på Altaibergen. Det finns en enorm variation bland turkiska folk och deras språk, och de sträcker sig över ett stort område långt utanför det moderna Turkiets gränser, finns även i Kazakstan, Kirgizistan, Turkemanistan, Uzbekistan, Azerbajdzjan och Iran. Själva termen Türk uppträder för första gången i en handskrift från 500-talet, då som referens till en turkisk folkgrupp, de sk. göktukarna (ett namn som i sig är ohyggligt roligt).

Visst har det alltid förbryllat även er att man på engelska säger ”Turkey” om både landet och om fågeln som vi på svenska kallar ”kalkon”? Det har ju sin fullkomligt logiska (om än långdragna) förklaring: det är samma ord. När européerna åkte västerut och första gången såg fågeln i fråga, identifierade de den som en sorts pärlhöna. Till Europa importerades pärlhöns länge främst från Mellanöstern, och särskilt genom Turkiet. På engelska sa man sålunda turkey fowl (”fågel från Turkiet”). Vad gäller fågeln man hittade i Nordamerika förkortade man med tiden uttrycket, så att endast det första ordet, turkey, kom att bli kvar. (Vårt svenska ord ”kalkon” har en ännu mer besynnerlig historia: det är en förvanskning av tyskans kaltekutisch ”från Calicut”. Calicut är det äldre namnet på staden Kozhikode, på 1500-talet den mest kända handelsstaden i Indien. Att det kom att bli vårt namn på kalkon kan bero på att Amerika i äldre tid uppfattades som en del av Indien.)

För övrigt är det turkiska ordet för ”skola” inlånat utifrån (jag har inte kommit fram till vilket språk). Ljudförändringar har dock gjort att ordet blivit något annat än det ursprungliga: okul.

Categories: Geografiska ord, Karin W. Tikkanen | 2 Comments

Om kalabaliken i Bender

Karin skriver om ordet kalabalik idag på Facebook. Här kommer den historiska bakgrunden till hur detta turkiska ord hamnade i Sverige.

Först Karin:

kalabalik: från turkiskans ghalabaliq ”folksamling”. Turkarna har lånat ordet från arabernas ghálaba med samma betydelse.

Sedan Olles text från Krigiska ord:

Ordet kommer naturligtvis från kalabaliken i Bender 1713. Den hör till de historiska händelser vars namn de flesta svenskar känner igen, men som nästan ingen kan redogöra för. Det hela är en mycket besynnerlig historia, med invecklad bakgrund.

I juni 1709 led Karl XII och hans hårt prövade karoliner ett katastrofalt nederlag mot den ryska hären under Peter den store i slaget vid Poltava. Efter slaget flydde kungen söderut tillsammans med en liten spillra av armén. Planen var att söka skydd hos turkarna som var lika svurna fiender till ryssarna som svenskarna.

Svenskarna togs emot som turkarnas gäster och förhandlingar inleddes om en gemensam insats mot ryssarna, men sedan hamnade den stundtals så beslutsamme kungen i något slags politiskt och känslomässigt dödläge. Månaderna blev till år, inga bärkraftiga initiativ till militärt samarbete togs och till slut tröttnade turkarna på att ge svenskarna fristad. Den 1 februari 1713 fick därför svenskarnas befästa läger i Varnitsa utanför Bender påhälsning av 10 000 stridsberedda soldater – 3 000 turkar (så kallade janitscharer) och 7 000 tatarer. Deras order var att föra Karl XII till sultanen, men eftersom han vägrade följa med såg de sig tvungna att gå till anfall. De flesta svenskar gav upp utan strid, men en liten hårdnackad skara ledda av kungen själv höll stånd i det så kallade Kungahuset. Efter en strid i sann vilda västern-anda som pågick under flera timmar stacks huset i brand, och Karl XII infångades när han försökte fly. Det nesliga slutet bestod i att han övermannades efter att ha snubblat på sina sporrar och fallit pladask i dammet.

Några efterverkningar fick knappast kalabaliken. Karl XII förblev oönskad gäst hos turkarna i ytterligare ett drygt år, återfann sedan sin initiativkraft och gjorde sin berömda långritt till Stralsund – 215 mil på 14 dagar.

Platsen för kalabaliken ligger i nuvarande Moldavien, på en skräpig ödetomt ett stenkast från floden Dnestr. Där finns inte mycket att se idag, men det råder en vemodig stämning på platsen som är intressant att uppleva.

Categories: Historiska ord, Olle Bergman | Leave a comment

Språkens framtid

Har språk någon framtid? Frågan kan tyckas konstig – visst kommer det alltid att finnas språk – men det är idag ett faktum att flertalet lärosäten runtom i Sverige tycks anse frågan oviktig och ointressant, med följden att språkutbildningar läggs ner. Göteborgs universitet sammanträder i dagarna om nedläggning av undervisningen i klassisk grekiska, ryska, italienska och fornkyrkoslaviska. I höstas gick flera andra språk, däribland nederländskan, vid samma lärosäte i graven. Och lite tidigare i år gick Södertörns högskola ut med budet att deras eminenta översättarseminarium troligtvis kommer att ryka.

Där verkar, kort sagt, finnas ett allmänt utbrett ogillande mot språk hos beslutsfattarna, och jag måste undra vad detta beror på. Handlar verkligen allting, som de säger, om ”lönsamhet” i utbildningen, eller lider beslutsfattarna sviterna av vad de ansåg alltför tråkig grammatikundervisning på högstadiet? Mycket beror på det s.k. medelstilldelningssystemet, ett system som går ut på att ett universitetsämne får finansiering berorende på hur stort antal studenter institutionen kan locka till sig. För att ett ämne ska få tillräckliga resurser för att betala de lärarresurser som enligt HSV behövs, måste ämnet ha 25–30 helårsstudenter. Har ämnet färre studenter kostar det institutionen och fakulteten pengar. Det säger sig självt att småämnena – som i fallet Göteborg: nederländska, slaviska språk, klassisk grekiska, med flera – får svårt att hävda sig mot gigantämnen som engelska. Det verkar lite som att det är regeringens åsikt att mindre ämnen med flit ska slås ut, så att man slipper betala för dem.

Jerker Blomqvist, professor emeritus i klassisk grekiska i Lund, berättar att han och flera andra ifrågasatte systemet när det infördes. Svaret de fick gick ut på att det ålades de enskilda universiteten att ta ansvar för småämnen genom att fördela resurser mellan ämnena. Det enskilda lärosätet har alltså ett eget ansvar för att ämnen överlever, och kan fatta beslut som gagnar språken i olika riktning.

Som läsare av denna blogg torde vara högst medvetna om är språk ingenting om existerar i avskildhet. Inget språk är en ö, tar jag mig friheten att säga – i betydelsen att inget enskilt språk (eller i varje fall ytterst få) lever i total avskildhet från alla andra. Språk är ett redskap för kommunikation, och människor har alltid kommunicerat över språkgränser. Vi utbyter åsikter, vi tar till oss av främmande fenomen, nya ord dyker upp med jämna mellanrum. Och för att helt och fullt förstå hur språk fungerar (och här menar jag språk som fenomen, inte ett enskilt, avgränsat språk) behövs kunskap om dem alla. För att begripa hur myllret av kulturer i världen samspelar, hur människans tankar florerar, behövs förståelse av hur olika språk fungerar – inte bara ett, inte bara engelska, eller svenska. Och hur ska förståelsen och kunskapen om språk kunna finnas kvar, och förvaltas och gestaltas på nytt, om det inte längre undervisas i dem?

Bloggaren Venanzio påminner i ett öppet brev till ledningen för Göteborgs universitet om innebörden av universitets motto: ”Jag har ofta och i många sammanhang hänvisat till Göteborgs universitets motto —tradita innovare, innovata tradere — som jag tycker är en enastående sammanfattning av universitetens tre uppgifter: att förvalta det arv vi fått av tidigare kollegor genom att förnya det och därefter vidareföra det till nästa generation i såväl vetenskaplig som populär form.”

Läs Svenska Akademins inlaga (i Peter Englunds blogg) nedläggning av översättarseminariet på Södertörn här. Och ta dig gärna tiden att skriva på namninsamlingen mot nedläggningen av undervisningen i de hotade språken i Göteborg.

Categories: Karin W. Tikkanen, Spaningar | Leave a comment

Geografiska namn: Storbritannien

För att ära det nu pågående diamantjubiléet i ett av mina forna hemländer kommer här ett särskilt geografiinlägg tillägnat Storbritannien. Elisabeth II kröntes den 2:a juni 1952, och firar sålunda i år 60 år på tronen. Med dunder och brak firas det, och precis som flertalet regenter plägat göra, i många olika länder, iscensätts även i London innevarande sommar enorma spel.

Storbritannien, till att börja med, går tillbaka på den latinska benämningen Britanniae ”britonernas land”, som vanligt uppkallat efter det folk, de keltiska britonerna, resande människor söderifrån först stötte på när de närmade sig trakten.  Ordet förekommer första gången, på grekiska, hos Aristoteles. Termen Britannia Major ”det större Britannien” användes först år 1136, och var ett sätt att särskilja öriket från britonernas andra område i Europa, Britannia Minor ”det mindre Britannien”, den del av norra Frankrike som även idag kallas Bretagne.

Viktigt: det geografiska namnet Storbritannien är benämningen på den största av de två öarna, och innefattar regionerna England, Wales och Skottland. Sedan 1927 är det kompletta namnet på monarkin United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, sedan det irländska frihetskriget (slut år 1922) lett till irländsk självständighet. (Dessförinnan, från 1800 och framåt, hette det United Kingdom of Great Britain and Ireland.) Under en period på 1900-talet användes termen Britain som samlande förkortning för de fyra regionerna England, Wales, Skottland och Nordirland (lite motsvarande vårt svenska uttryck ”brittiska öarna”), men sedan 2002 är United Kingdom, eller UK, den enda officiella förkortningen.

Men för att så ta de enskilda landsområdena:

England – som barn brukade jag skämtsamt säga ”Änglaland”, och det är faktiskt inte helt fel. Namnet går tillbaka på Englaland ”anglernas land”, ett forngermanskt folk från området Schleswig-Holstein i norra Tyskland. Anglerna (omnämns först av den romerske historikern Tacitus), tillsammans med två andra germanska stam, saxarna (ja, de heter faktiskt så) och jutarna (enligt sägnerna från Jutland, i Danmark), invaderade de brittiska öarna på 400-talet, sedan romarna dragit sig tillbaka. (Romarna besökte öriket första gången under slutet av sista århundradet f.Kr. – Caesar var den förste romerska härförare som tog sig dit med sina soldater – och var som starkast där år 117 e.Kr., under kejsar Trajanus.) I historieskrivningen talar man om den anglo-saxiska perioden, från 550 fram till den normandiska invasionen år 1066, men det är alltså anglerna som gett upphov till namnet på landet.

Wales – Namnet går tillbaka på det anglo-saxiska ordet för ”främling” eller ”utlänning”, Waelisc, och Wēalas ”en främlings hemland”. På walesiska säger man istället Cymry, från det britonska ordet combrogi, ung. ”person från samma land som en själv”.

Skottland – Romarna använde ordet Scoti som beteckning på människorna på Irland (samma folk som idag går under benämingen gaeler). Att vi idag säger Skottland om nordspetsen på beror på att somliga Scoti på 400-talet slog sig ned i områdets västkust, i kungadömet Dál Riata, och alltså fick ge namn åt både regionen och dess övriga invånare. Varifrån ordet kommer är osäkert. Det har uttolkats som från 1) det gaeliska ordet scuit ”en ‘avskuren’ man” (dvs. en fredlös), samt 2) det grekiska ordet skotos (σκότος) ”mörker”.

Irland – ön har haft, visare det sig, ett otal olika namn genom historien. Vår svenska version Irland är en variant av det engelska Ireland, som i sig bygger på det iriska namnet Érie (Ériu var namnet på en gaelisk gudinna, kallad öns skyddsgudinna).

Det politiska området Storbritannien innefattar även omkringliggande små öar, som Isle of Wight, Anglesey, Hebriderna, Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Scillyöarna. (Isle of Man och Channel Islands är självständiga territorier.)

*För övrigt tycker jag att det fantastiskt hur mycket Westeros – huvudön i Game of Thrones – påminner om Storbritannien. Muren, ”the wall”, motsvarar ju nästan exakt den hadrianska murens sträckning!

 

 

 

Categories: Geografiska ord, Karin W. Tikkanen | Leave a comment

Peter Olausson: ”Ett ’puh!’ från stenåldern”

Peter Olausson, författare till bl.a. boken Faktoider. (Foto: Ingmar Jernberg)

Peter Olausson är författare, datalingvist och webbmaster. Han är mest känd för sitt solida och underhållande upplysningsarbete kring det som kallas faktoider, dvs. ”försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar” – se t.ex. sajten faktoider.nu.  Just nu aktuell med Nya ord med historia” (Ordalaget 2010) och ”Blindspår” (Leopard förlag, under utgivning). 

Vilken är din favoritetymologi och hur kommer det sig?
”Favorit” som i singular? Inte en chans! Men för att ta en riktigt fin: ful. Nära släktingar finns i en rad språk genom historien, lika i såväl form som betydelse; som om ordet rört sig som en kastlös genom sekler och millennier, ständigt betecknande något dåligt, smutsigt, ruttet, i det längsta utan att blandas upp med andra ord eller förvrängas. Längst bort tror vi oss ana upprinnelsen hos en urindoeuropeisk rot *pu, som mycket väl skulle kunna vara den spontana reaktionen på något illaluktande: ett ”puh!” från stenåldern. I så fall vore detta enkla ljud äldre än runstenar, Troja och pyramider; men inte bevarat i sten eller brons, utan i något så ytterligt ömtåligt som vårt språk, talade ord som (historiskt sett) försvunnit så fort de skapats. Är inte språk fantastiskt?

Om du fick konstruera ett ord på samma sätt som Börje Langefors en gång konstruerade ordet ”dator” – hur skulle detta då lyda?
Det vill säga något ord jag ogillar. Ett varumärke som jag har svårt för är den irrelevanta beteckningen ”ansiktsboken”. Något som används så ofta av så många borde ha en bättre benämning än ”fejan”. Vad jag skulle vilja kalla det istället, det var ju också en fråga att ställa någon av den deskriptiva skolan … Flödet? Låter ju hopplöst. Nej, folk brukar vara bra på att fila ner skavanker, åtminstone i ord man använder flitigt.

Men att konstruera och föreslå kan vi alla göra. Att få orden att slå rot i språket däremot …

Finns det någon speciell historisk händelse som du förknippar med ett enskilt ord i svenskan?
”Militärpromenad” används sällan, talande nog. Det var under de många och utdragna grälen om unionen som en och annan storsvensk tyckte att man borde låta lite trupper hälsa på hos broderfolket. Inte för att kriga utan bara för att visa upp sig. Budskapet skulle ju gå fram ändå. Och ville norrmännen ha batalj, så vore det ju enkelt avklarat… Ja, så där gick diskussionerna. På samma sätt som inför otaliga krig som blivit av, och som sedan visat sig betydligt besvärligare att få stopp på än så.

Categories: Intervju | Leave a comment

webb-TV: Latinets roll idag!

Torsdagen den 19:e april pratade jag på Akademisk Kvart, på Bokia, Avenyn i Göteborg. Du kan se presentationen som webb-TV här.

”Latinet finns i religion, i populärkultur, i företagsnamn och inte minst i ‘Det är så att jag ska tatuera mig, vad heter det här på latin?’ Men latinet är också en länk till äldre mänskligt tänkande, eftersom latinet fram till medeltiden var det enda skriftspråk som fanns.

Se Akademisk kvart: ‘Latinets roll idag’ med Karin Westin Tikkanen, fil. dr., institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet.”

Categories: Uncategorized | Leave a comment