Efter att ha grunnat på det ”svenska” i talesättet om skadeglädje, tänkte jag här vandra vidare bland de ord vi ibland upplever som särskilt nationella för vår kultur.
På svenska har vi två till innebörden snarlika ord, som båda uttrycker känslan att vilja ha någonting som någon annan besitter: avundsjuka och svartsjuka. De båda orden skiljer sig dock åt i fråga om aspekter av känslan, och kan inte användas som rena synonymer.
– Avundsjuka handlar om att konkret vilja ha en annan persons konkreta ägodelar, framgång eller, lite mer abstrakt, berömmelse och ära.
– Svartsjuka är att antingen vilja ha en annan persons älskade för egen räkning, eller att misstänka att den man själv älskar eller är i ett förhållande med, älskar någon annan.
Intressant nog betecknar båda orden en ”sjuka”, dvs. känslan beskrivs som någonting som ligger utanför ens egen kontroll, även om avundsjuka även kan skrivas kort, som ”avund”. En viktig skillnad finns dock i hur ”sjukan” föreställs uppkomma: avunden triggas av att konkret se någon annan äga eller ha någonting, medan svartsjukan kan stamma ur en ren misstanke om att någonting sker, en misstanke som inte heller behöver bekräftas för att känslan, ”sjukdomen”, ska slå rot och få kraft.
I översättningen till exempelvis engelska råkar man ut för det intressanta att båda orden kan översättas med ett och samma, engelskans jealousy. Flera andra moderna språk har ord som stammar från samma grund, senlatinets zēlōsus, ytterst från det grekiska ζῆλος. I dessa ord sammansmälter alltså de två svenska känslorna, sammanfattat på följande sätt av Oxford English Dictionary:
4. Troubled by the belief, suspicion, or fear that the good which one desires to gain or keep for oneself has been or may be diverted to another; resentful towards another on account of known or suspected rivalry:
a. in love or affection, esp. in sexual love: Apprehensive of being displaced in the love or good-will of some one; distrustful of the faithfulness of wife, husband, or lover. Const. of, arch. over (the beloved person, or the suspected rival); also of (the attentions of another, etc.).
[…]
b. in respect of success or advantage: Apprehensive of losing some desired benefit through the rivalry of another; feeling ill-will towards another on account of some advantage or superiority which he possesses or may possess; grudging, envious.
Hur kommer det sig då att vi på svenska har två olika ord för vad som på de flesta andra språk uppfattas som enad känsla – en önskan att för egen del ha någonting, konkret eller abstrakt som någon annan besitter?
Den svenska avundsjukan har samma etymologiska grund som engelskans envy, nämligen latinets invidia, som kan översättas ”illvilja”, med andra ord en ovilja att låta någon annan ta del av det man själv vill ha. Engelskans envy och jealousy fungerar som fullvärdiga synonymer, och avund borde därför kunna fungera på samma sätt. Men så har vi då den svenska svartsjukan.
Den svenska svartsjukan som ord visar sig ganska svårt att förklara. Svartsjuka är sannolikt, på samma sätt som skadeglädje, ett universiellt fenomen, men på samma gång en väldigt komplicerad känsla, vilket SAOB att sammanfattar på följande vis:
1) i fråga om kärleks- l. vänskapsförhållande: som befinner sig l. brukar befinna sig i ett tillstånd av plågsam ängslan l. oro vanl. i förening med vrede l. hat l. vanmakt l. förtvivlan l. svårmod o. d. av fruktan för l. vid tanken l. misstanken att den person, vars kärlek (l. vänskap) man ensam vill äga, älskas av l. älskar ngn annan, varför den älskade (l. vännen) ofta misstänksamt bevakas; (sjukligt) vaksam l. misstänksam o. d.;
Etymologiskt sett ser det ju ut att bestå av en enkel sammansättning ”svart” + ”sjuk”, och NE.se tror att det handlar om ”svart i bet. ’svår; intensiv'”. En svår sjuka är det ju, men som förklaring till fenomenet ”svartsjuka” räcker det inte hela vägen fram. Det tycks här finnas två vägar att gå, även om ingen av dem för oss hela vägen i mål.
Å den ena sidan kan man ta fasta på ”sjukan” i fråga. På danska talar man inte om en ”svart” sjukdom, men väl en sjukdom som sätter sig i huden: skinsyge används om ”stærke følelser af bl.a. smerte og vrede forbundet med oplevelsen af at miste en særstilling hos en anden person til fordel for en anden, især i kærlighedsforhold” (enligt ordnet.dk).
I SAOB finns också, under ”svart-sjuk”, en referens till svartsenap-sjuk, ”om elakartad, epidemisk sjukdom hos person l. husdjur, yttrande sig i svarta fläckar i halsen”, med exemplet:
Vad det var för sorts epidemier visste man inte, men en av dem blev kallad ”svartsjukan”, därför att de angripna svartnade nere i halsen. Vi 1951 , nr 20, s. 7 ( om förh. 1867 ).
Svartsenapsjuka liksom svartsenapsot visar sig vara mycket tidiga synonymer till svartsjuka, MEN precis hur det kom sig att sjukan kom att beteckna ett inre känsloförlopp snarare än en yttre hudåkomma, det förtäljer inte detta kåseri.
Det andra alternativet blir att ta fasta på färgen i fråga, svart. Här kommer vi tämligen nära den antika läran om humoralpatologi, enligt vilken människans humör och fysiska liksom psykiska välmående beror på balansen mellan kroppens primära kvaliteter, värme, köld, våthet och torrhet, uttryckt genom balans mellan kroppens fyra huvudsakliga vätskor: den gula gallan (varm och torr), den svarta gallan (kall och torr), slemmet (kallt och fuktigt) och blodet (varmt och fuktigt). Ett överskott av endera av denna vätskor ledde till en sjukdom av något slag, och en person som hade för mycket svart galla i kroppen blev, enligt humoralpatologin, med tiden deprimerad och melankolisk. Och kopplingen till den svenska svartsjukan?
Kan det möjligen handla om en felöversättning av tyskans schwarzsüchtig, ”melankolisk, svårmodig] (†) svårmodig l. nedstämd l. sorgsen o. d.” I stil med ”ont krut”/unkraut? Det är nog så sant att melankolin är en ingrediens i det känslotumult som är svartsjuka, och det är inte otänkbart att det tyska uttrycket kan ligga till grund för den svenska känslans namn, MEN på vilket sätt skulle melankolin som enskilt fenomen leda vidare till den missunsamhet och det hat som ofta blir del av svartsjukans väsen? Inte heller på den punkten kan detta kåseri gå helt i hamn.