Idag, i takt med en digitalt allt öppnare värld, blir möten mellan kulturer och språk alltmer påtagliga. En faktor som verkar förtjusa som allra mest är att olika språk kan ha särskilda ord för kulturellt viktiga företeelser, där andra språk saknar direkta motsvarigheter. Den här förtjusningen kan man bland annat se i form av listor av slaget ”15 untranslatable words English needs”, eller listor med ännu fler ord.
Ett ord som inte förekommer på något av dessa listor, men som ibland omtalas som ”typiskt svenskt” (vid sidan av ”ombudsman” och ”smörgåsbord”) är ordet skadeglädje. Åtskilliga gånger har jag fått frågan: ”Det är nog bara svenska som har ett ord för skadeglädje, eller hur?”, följt av en suck och en skakning på huvudet, som om man bekymrar sig över det svenska kynnet som finner glädjen i en annans persons smärta vara så viktig att man myntat ett särskilt ord för det.
Det här tänkandet knyter lite an till den så kallade Sapir-Whorf-hypotesen, en hypotes etablerad av de två lingvistern Sapir och Whorf. I enkla ordalag föreslår denna hypotes att språket formar vårt sätt att tänka. I den mest extrema varianten av hypotesen gäller, att om ett visst ord [X] inte förekommer på Språk A, så kan modersmålstalare av Språk A inte ens föreställa sig, eller begripa, vad [X] är.
Få lingvister idag håller med om att språket präglar vårt sätt att tänka fullt så mycket, och det är ju också ett faktum att språket är ett flexibelt verktyg, som kan uttrycka saker på flera olika sätt.
När det gäller begreppet ’skadeglädje’ förekommer liknande ord på de flesta andra germanska språk. Det mest citerade internationellt är tyskans Schadenfreude, och norskans och danskans skadefryd kommer etymologiskt väldigt nära.
Holländskans leedvermaak har andra rötter till grund, men är sammansatt på samma sätt: ”skada” + ”glädje”.
Men är ’skadeglädje’ då någonting specifikt germanskt? Tanken har funnits med länge, och den danske litteraturkritikern Georg Brandes (1842-1927) gick till och med så långt som att skriva in skadeglädjen i den danska folksjälen:
Skadefryd, den nationale danske form for livsglæde
”Skadeglädje, den nationella danska formen för livsglädje”
- ryska: злорадство (zloradstvo)
- bulgariska: злорадство (zloradstvo)
- vitryska: злараднасць (zlaradnasć)
- polska złośliwa radość
- tjeckiska škodlivý radost
På de romanska språken är det vanligaste ett uttryck med två ord:
- franska joie maligne
- italienska gioia maligna
- portugisiskans alegria malicioso
På spanska finns två varianter, alegría maliciosa, eller de enskilda uttrycken regodearse (verb) och regodeo (substantiv). På finska finns det sammansatta ordet vahingonilo (där -ilo- är ordet för ”glädje”). På klassisk grekiska heter det ἐπιχαιρεκακία (fem.).
Och på samma sätt som skadeglädjen som fenomen tycks universellt förekommande, verkar det också vara vanligt att framställa denna glädje som någonting extra starkt. På svenska har vi ju som bekant talesättet ”Den enda samma glädjen är skadeglädjen”, något som speglas i danskans Der er ingen fryd som skadefryd, och holländskans Geen schoner vermaak dan leedvermaak.
På tyska säger man Schadenfreude ist die schönste Freude, eller …reinste Freude, eller …beste Freude, dvs. ”skadeglädjen är den skönaste/renaste/bästa glädjen”, men tillägget denn sie kommt von Herzen ”…eftersom den kommer ifrån hjärtat”.
En annan variant hittar vi på finska, i uttrycket Vahingonilo on aidointa iloa, sillä siihen ei sisälly tippaakaan kateutta ”Skadeglädje är den mest genuina glädjen, eftersom den inte innehåller en gnutta avundsjuka”.
Vad gäller själva den semantiska innebörden i uttrycket ’skadeglädje’, och vad som egentligen avses, kan jag tipsa om diskussionerna på Wikipediasidan för Schadenfreude.
