Har språk någon framtid? Frågan kan tyckas konstig – visst kommer det alltid att finnas språk – men det är idag ett faktum att flertalet lärosäten runtom i Sverige tycks anse frågan oviktig och ointressant, med följden att språkutbildningar läggs ner. Göteborgs universitet sammanträder i dagarna om nedläggning av undervisningen i klassisk grekiska, ryska, italienska och fornkyrkoslaviska. I höstas gick flera andra språk, däribland nederländskan, vid samma lärosäte i graven. Och lite tidigare i år gick Södertörns högskola ut med budet att deras eminenta översättarseminarium troligtvis kommer att ryka.
Där verkar, kort sagt, finnas ett allmänt utbrett ogillande mot språk hos beslutsfattarna, och jag måste undra vad detta beror på. Handlar verkligen allting, som de säger, om ”lönsamhet” i utbildningen, eller lider beslutsfattarna sviterna av vad de ansåg alltför tråkig grammatikundervisning på högstadiet? Mycket beror på det s.k. medelstilldelningssystemet, ett system som går ut på att ett universitetsämne får finansiering berorende på hur stort antal studenter institutionen kan locka till sig. För att ett ämne ska få tillräckliga resurser för att betala de lärarresurser som enligt HSV behövs, måste ämnet ha 25–30 helårsstudenter. Har ämnet färre studenter kostar det institutionen och fakulteten pengar. Det säger sig självt att småämnena – som i fallet Göteborg: nederländska, slaviska språk, klassisk grekiska, med flera – får svårt att hävda sig mot gigantämnen som engelska. Det verkar lite som att det är regeringens åsikt att mindre ämnen med flit ska slås ut, så att man slipper betala för dem.
Jerker Blomqvist, professor emeritus i klassisk grekiska i Lund, berättar att han och flera andra ifrågasatte systemet när det infördes. Svaret de fick gick ut på att det ålades de enskilda universiteten att ta ansvar för småämnen genom att fördela resurser mellan ämnena. Det enskilda lärosätet har alltså ett eget ansvar för att ämnen överlever, och kan fatta beslut som gagnar språken i olika riktning.
Som läsare av denna blogg torde vara högst medvetna om är språk ingenting om existerar i avskildhet. Inget språk är en ö, tar jag mig friheten att säga – i betydelsen att inget enskilt språk (eller i varje fall ytterst få) lever i total avskildhet från alla andra. Språk är ett redskap för kommunikation, och människor har alltid kommunicerat över språkgränser. Vi utbyter åsikter, vi tar till oss av främmande fenomen, nya ord dyker upp med jämna mellanrum. Och för att helt och fullt förstå hur språk fungerar (och här menar jag språk som fenomen, inte ett enskilt, avgränsat språk) behövs kunskap om dem alla. För att begripa hur myllret av kulturer i världen samspelar, hur människans tankar florerar, behövs förståelse av hur olika språk fungerar – inte bara ett, inte bara engelska, eller svenska. Och hur ska förståelsen och kunskapen om språk kunna finnas kvar, och förvaltas och gestaltas på nytt, om det inte längre undervisas i dem?
Bloggaren Venanzio påminner i ett öppet brev till ledningen för Göteborgs universitet om innebörden av universitets motto: ”Jag har ofta och i många sammanhang hänvisat till Göteborgs universitets motto —tradita innovare, innovata tradere — som jag tycker är en enastående sammanfattning av universitetens tre uppgifter: att förvalta det arv vi fått av tidigare kollegor genom att förnya det och därefter vidareföra det till nästa generation i såväl vetenskaplig som populär form.”
Läs Svenska Akademins inlaga (i Peter Englunds blogg) nedläggning av översättarseminariet på Södertörn här. Och ta dig gärna tiden att skriva på namninsamlingen mot nedläggningen av undervisningen i de hotade språken i Göteborg.
