”Låt himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
låt höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!”
Lars Wivallius’ klagan över ”denna torra och kalla vår” känns väldigt relevant efter denna bedrövliga aprilmånad (även om den kanske inte har varit just torr utan snarare rätt blöt då och då).
När man nu äntligen kommer ut i skog och mark här i Mellansverige tittar sipporna fram i backarna och då kommer jag alltid att tänka på det latinska ordet hepar ’lever’.
Hur kommer detta sig? Jo, vår nationella stolthet och högt vördade blomsterkonung Carolus Linnæus var ju – inte helt förvånande – den som myntade det vetenskapliga namnet på blåsippan: Anemone hepatica. (Not till petimätrar: ja, ja – en senare benämning är Hepatica nobilis men det är en rörig historia som vi inte ger oss in i här!)
Vad har blåsippor med levern att göra? För den medicinutbildade Carl var det uppenbart: formen på blåsippans blad liknar en lever med dess lober där den ligger utfläkt på ett dissektionsbord. De som har stark mage kan här studera en hästlever.
