Något jag länge och ofta har grunnat över är varför länder heter som de gör, och varför de heter olika på olika språk, och jag tänker därför sparka igång en serie sådana inlägg här. För att ta ett exempel (och eftersom mitt förra inlägg handlade om tyska ord): varför säger vi på svenska ”Tyskland” om det land tyskarna själva kallar ”Deutschland”, medan engelsmännen säger ”Germany” och fransmännen ”Allemagne”?
Vårt svenska ord Tyskland bygger på tyskarnas egen benämning. Deutschland visar sig vara en sammandragning av de två orden diutisciu land, ordagrannt ”det tyska landet”, där diutisciu antas gå tillbaka på det forntyska ordet diutisc ”som tillhör folket” (från ett gammalt ord diot eller diota ”folk”). Tyskland är alltså ”det land som tillhör folket”, vilket väl låter logiskt om ett folk säger det som sig själv. Men vad innebär de andra namnen, på engelska och franska?
Engelskans Germany går helt enkelt tillbaka på latinets Germania, ett ord som bland annat Julius Caesar använde som sammanfattande benämning på stammarna öster om Rhenfloden. (Germanus betyder ”syskon”, och Germania kan sålunda ses som en beskrivande term som säger att många olika folk av romarna uppfattades som sinsemellan ”besläktade”. Det franska namnet Allemagne är istället namnet på en sådan germansk folkstam, nämligen alemannerna. Det föll sig nämligen som så att alemannerna råkade vara bland de första germanska folken som det tidiga Frankrike råkade i samspel med, och så blev det den franska benämningen på folk och land som helhet – men när detta skulle ha skett är höljt i dunkel. (Alemann betyder för övrigt ”främmande människor”, men det är en annan historia.)
Med detta sagt avrundar jag detta första inlägg med en genomgång av namnen på våra världsdelar.
Asien heter ungefär samma sak på flera olika språk (eng. Asia), och är det äldsta kända namnet på en världsdel, men precis hur det kom att användas som ett sådant är oklart. Det grekiska ordet ἄσις betyder ”gyttja, lera”, och adjektivet ἄσιος ”lerig” används om en tidig folkstam i det forna kungariket Lydien (i dagens Turkiet). I samma Lydien fanns även en nymf (eller kanske titangudinna) vid namn Ἀσία eller Ἀσίη. Den första skriftliga källan där ordet ”Asien” används om ett större område är Herodotos (år 440 f.Kr.), när han beskriver Anatolien och det persiska riket. Senare återanvände romarna samma namn på sin provins, och sen rullade det bara på.
Europa var i grekisk mytologi en vacker prinsessa, som blev bortrövad av Zeus sedan han förvandlat sig till en vit tjur. Zeus tog med sig Europa till Kreta, där hon födde bland annat kung Minos (han som senare byggde den berömda labyrinten). Namnet Europa (som sägs vara en sammansättning av de grekiska orden εὐρύς ”vid, bred” och ὤψ/ὠπ-/ὀπτ- ”ansikte”, dvs. någonting i stil med ”som ser/syns vitt omkring”) användes först om centrala och norra Grekland, med från omkring 500 f.Kr. hade dess innebörd sträckts ut till alla länder i norr.
Afrika är ursprungligen det latinska namnet (Africa) på den romerska provinsen som innefattade delar av dagens Tunisien och östra Libyen. Namnet går tillbaka på en folkstam, afri, som bodde i området.
Amerika antas vara uppkallat efter den italienske upptäcktsresanden och kartografen Amerigo Vespucci. Namnet nämns första gången i en karta från 1507.
Australien kommer från latinets australis ”sydlig”. Redan romarna talade om ett område vid namn Terra Australis Incognita ”okänt land i söder”, och namnet återfinns även i medeltida kartböcker, även om det då inte kopplas till något känt landområde. Samma namn kom att återanvändas om dagens Australien, från slutet av 1700-talet och framåt.
Arktis och Antarktis: Arktis stammar från det grekiska ordet ἄρκτος ”björn”. Stjärnbilden Stora björnen ligger i norr på stjärnhimlen, och adjektivet ἀρκτικός betyder alltså ”nordlig”. Antarktis är helt enkelt motsatsen, det vill säga på motsatt sida av jordklotet (av anti-).
